Längskidor i kläder från Fusion

Min egna kick-off

Virus, baciller, virus, feber, förkylning, virus osv.. En tuff december har jag lämnat bakom mig och spåren satt även med in i årets januari. Legat däckad på soffan med feber och de enda knop som gjorts har varit mellan säng och soffläge . Otroligt tungt att komma igång.  Det var inte så jag ville att mitt 2018 skulle sluta då det redan präglats av mycket sjukdom och skador som jag tidigare nämnt, och definitivt inte börja mitt 2019 med.

Tyvärr tror jag inte att jag är den enda som fyllt golven med näsdukar och levt på Alvedon och nässprej senaste veckorna. Jag har känt en viss stress att man hamnar efter i starten av 2019 när omgivningen runt om skuttar omkring och fyller livet med resor, träning, god mat och kickstart på jobbet. Men det kommer alltid möjligheter, så vad gör det. Trots att jag varje nyår lyckas tänka för mig själv, nytt år och ny start, så kan jag inte undgå att skratta åt mig själv för den kommentaren. Varför måste jag vänta till årsskiftet innan jag gör förändringar mentalt? Har du något nyårslöfte? Tjuvstartade du ditt mål och löfte i höstas eller är du den som ”ska starta på måndag”, men aldrig tar dig för det? Varför vänta, varför inte imorgon? Oavsett om det är att träna mer för välmående, för en specifik tävling, tid, äta mindre skräpmat, sluta stressa, begränsa mobilanvändandet ect så behöver jag iallafall lite eftertanke för att hålla mig i rätt kurs och inte falla tillbaka till gamla vanor.

Det är viktigt att förstå och inse att motivationen inte alltid finns där men man gör det ändå. Lätt att flänga runt på sociala medier och läsa om alla powerkvinnor och män som dag in och dag ut sliter som djur på jobb, träning och i sitt familjeliv för att få vardagen att gå ihop. Men de motiverar sig på olika sätt och pusslar för att få ihop till att nå sina mål i livet, det är inspirerande!  Oavsett nivå på mål, tror jag det är viktigt att börja med små förändringar och inte förbjuda, det är 80 % av tiden som är nyckeln än att ha strikta regler som inte håller i längden. Släpp på kraven och låt inte stressen kväva. Hur gör du? Har du några bra tips på hur du håller dig motiverad och hur du gör när du vill förändra en vana du vill förbättra? Hit me!

Jag känner i alla fall att bollen är i rullning och äntligen har kroppen lite energi för att låta sig ansträngas igen, även fast jag känner att det är en lång resa framför. Denna helgen kom alldeles perfekt i tid för att drar igång med ”kick-off” för att boosta kroppen med träning , mat och bra vila. Vad passar inte bättre än uppe på landet i Dalarna, på en gård som ligger ett stenkast bort från 5, 7, 12, 18 km naturspår av ypperlig kvalitet och där storstadsstressen är långt borta. En resa på drygt 6h upp från Göteborg begav vi oss uppåt i landet i torsdags innan vi nådde djupare snö på vidderna. Ett par timmar la vi på att få upp värmen i husen och få ordning på vattnet inför helgen innan vi kröp ner inför kommande dagars retreat.

Fredagen lovade strålande sol med lite inslag av stormen Jan som även så här ”långt söderut” skulle kännas av. Med en tidig frukost tankade vi magarna och påfyllda vätskeblåsor med varm saft så bar vi oss bort till spåren. Vi rullade in först på spåren denna morgonen,  Jonathan och min pappa var med och vi hade en fin första runda på över 17km. Många höjdmeter så de fick allt stå ut med mitt stånkande och frustande i vissa partier, och ja ,jag fick slita även fast tempot var lugnt medans de hade en lugn tur…

Lovisa och Jonathan i längskidspåret

Ett rejält första långpass för mig på många veckor och ljumskarna började redan brännas efter 10km. Fikapaus med kaffe och saffransbullar som min mamma snällt skickade med fyllde vi magarna med vid ungefär halva rundan. Hemma på gården väntade rykande gulaschsoppa och vi mös ner i soffan framför skidorna, tog en powernap och en kopp kaffe innan vi skulle ge oss ut för runda nummer två. Jag och pappa åkte 5km rundan (även kallad pulkaspåret, då mina ljumskar var rätt möra från i fm) två varv medan Jonathan samlade lite mer höjdmeter. Varmdusch i boden var riktigt härlig. Mot kvällen stod tacos på menyn och det var tre hungriga vargar som svepte i sig buffén och landade i soffan framför handbollen. En kanonstart på en ledig helg.

Lördagen hade vi bestämt skulle få gå enligt fredagens vinnande koncept. Klockorna ställdes 30min tidigare för att komma ut på spåren före alla andra som skulle tänkas vara lediga denna lördag. Vädret trodde vi skulle vara sämre men vi möttes av en vindstilla morgon med sol som lätt skuggades i slöjmoln med drygt – 5 i luften.  Otroligt vackert att åka bland alla granar och myrar när solen stod lågt och värmde bakom oss i ryggarna. Åter över 17 km längdskidåkning  på förmiddagen och jag som trodde mina ljumskar var trötta igår… Hah den fick jag bita i. Svårt att få ner skidorna på vissa delar av backarna men åkte enligt plan i alla fall. Sänkte kraven idag och farten vilket gjorde färden mer hanterbar för luftrören. Lunchen fortsatte i soffan med resten av gänget och hejja på svenskarna som körde sprinten i längdskidor, svepte mer gulaschsoppa  och stoppa i oss massa gofika (fika minst två gånger per dag!) innan vi tog med oss skidorna ut för en andra tur.

Otroligt när jag redan skriver detta att dagen blivit söndag. Men efter en sådan här helg kan man knappats få söndagsångest! Idag bär det hemåt mot västkusten igen, sitter i skrivande stund i bilen som rullar ut från gården. Startade morgonen med ett sista skidpass. Klockan ställdes ytterligare 30min tidigare idag för att hinna med nedpackning av gården och resa hem i någorlunda tid. Idag hade väderappen skvallrat om lätt snöfall, vad vi möttes av? Det vräkte ner! Jag som hittills legat först i tåget under alla pass för att styra fart och takt lade mig tacksamt sist och min kära pappa fick spåra 😉

Något som slagit mig i efterhand är att jag haft exakt samma kläder på mig oavsett väder nu när jag blickar tillbaka på bilderna från helgen.  I vind, kyla och snöfall har mitt set från Fusion hålls mig varm utan diskussion. Rättare sagt HotFusion som visat sig vara helt awsome! Möjligen lite ensidig i sin färgkombination för den färgglade, dock passar de mig perfekt då de är stilrena, sitter som smäck och fyller sin funktion till 100%. Varför bryta ett vinnande koncept?!? Du hittar ditt set hos WESWIM.

Lovisa i träningskläder från Fusion

Denna helg har bjudit på snö, kyla, sol, energi, vila, träningsvärk och ömma ljumskar. En helg som varit efterlängtad och är så tacksam att jag kunde åka upp och göra det till en helg jag planerat, vilket jag tar mig in kommande veckas blöta pass (antar att västkusten kommer lösa det). Nu blickar jag framåt för en jobbvecka med många nattpass innan det nästa helg bär av mot varmare breddgrader.

På återseende och god fortsättning!

Längskidor i kläder från Fusion

Weswim
Vansbro Triathlon 2018 Simsträcka

Bakåt och Framåt

Nytt år och nya möjligheter. Jag tänker tillbaka på året som varit, men även framåt och på vad nästa år kan erbjuda. Jag tänkte därför dela några av mina bästa minnen från 2018, eftersom det har varit ett bra år på så många sätt. Vidare måste jag också skriva lite kort om mina tankar inför det kommande året då det kommer bjuda på många godsaker.

Vansbro Triathlon

Vansbro Triathlon skulle gå av stapeln veckan efter midsommar och skulle bli min andra Triathlon och tillika andra Medeldistans. Precis efter midsommar drog jag på mig feber och förkylning. Jag var tvungen att ligga hemma och snora istället för att vara ute och förbereda mig.

Min första Triathlon året innan slutade på 5h 27min, efter en kämpig löpning runt Munksjön, det var Ironman 70.3 Jönköping. Nu var målet klart, jag skulle göra under 5 timmar. Denna gången skulle jag ha tempocykel och veta lite mer vad som väntade.

Jag och support Jakob åkte mot Dalarna dagen innan för att bo hos några bekanta. Väl framme visste jag fortfarande inte riktigt hur kroppen mådde och hostan ville inte ge med sig. Men jag var ju tvungen att testa materialet. Full mundering på cykeln och jag hade bestämt mig för att cykla 5km och sedan vända tillbaka, det borde räcka. Det blåste så fruktansvärt mycket att jag nästan aldrig vågade ligga i tempoställning. Hur ska detta gå? Ska det kännas såhär i 90km imorgon?

Vansbro Triathlon 2018 cykel

Test av tempocykel dagen innan.

Överlevde cykeln och beslutade mig för att ta en kort löptur. 2km får räcka. Det kändes helt OK efter omständigheterna och nu fanns det inte mer jag kunde göra. Förutom att börja preppa cykeln med pump, slang och diverse.

Väl på plats i Vansbro möts vi av en trevlig upplevelse. Det känns som en liten och trevlig tävling, långt ifrån en stor Ironman och långt ifrån lika hetsigt som någon av delarna i klassikern. Vi kan parkera nära och inga köer till något. Trots detta så känns allt väldigt professionellt och det är ordning och reda. Vädret kan man absolut inte klaga på, sol, varmt och lite vind.

Över mattan och ner i vattnet. Jag har inte simmat på länge men vi går på rutin. Oroligt vatten i början och jag sugs med i virveln runt första bojen efter 200m. Försöker hitta skön rytm och bra teknik i simningen. Hittar inga bra fötter första halvan, innan vi viker runt bojen till sista 800m. Upp på klassiska målgången för Vansbrosimningen, klockan säger 32:11, och en stabil start.

Stora Stöten Swimrun 2018 Simsträcka

Västerdalälven – Start och målgång Vansbro Triathlon.

Ut på cyklingen och den knicksiga starten över den trånga gångbron med omkörningsförbud. Äntligen ute på vägen, ner i tempoställning och trampa på. Det är två varv på en platt 45km-bana som gäller, inte alls många höjdmeter. Första varvet känns super, nu gäller det att hålla i likadant ett varv till.

Vansbro Triathlon 2018 cykling

Ut på andra varvet på cykelbanan av Vansbro Triathlon.

När vi går in på de sista 20km börjar folk bli lite slitna och jag passerar flera stycken. Samtidigt slår det mig att jag inte får gå på för hårt nu, det ska springas också. Försöker köra sista delen på en lättare växel för att trampa ur benen en aning. Plötsligt dags att hoppa av cykeln, 90km och 2h 30min senare. Precis som drömscenariot innan. Springer med cykeln mot min plats och benen känns otroligt sega, skönt att avsluta med 21km löpning…

Ut på löpet och skriker till Jakob ”Fyfan va lätt det är!”, samtidigt som jag gråter lite inombords, och tänker att detta kommer bli kämpigt. Otroligt tuff första kilometer men sen börjar jag komma in i löpningen, inte för fort nu, målet är under 5h. Om jag håller 5min/km så går det med lite marginal. Första milen passerar och snittet 4:55, det kommer gå detta! Håll i nu! Kämpiga sista kilometer men tänker på ett meddelande från en kompis innan Vätternrundan ”Ignorera och le”. Härlig känsla att vika in på målrakan när speakern ropar ”Han kommer mot mål med bestämda steg, och det är långa steg!”. Slutresultat 4h 52min och riktigt nöjd med insatsen!

Stora Stöten Swimrun

Efter skador och sjukdom på Lovisa, skulle Stora Stöten Swimrun bli den enda tävlingen vi gjorde tillsammans detta året. Jag hade länge laddat för denna tävlingen och det kändes som att den kunde passa oss bra. Även om vi hade olika mål med tävlingen så var vi ett lag, och det var så vi skulle genomföra tävlingen, som ett lag.

20km löpning och 3km simning var det som stod på menyn för dagen. Starten skulle visa sig tuff. Det ryktades om 100 höjdmeter första kilometern… Vi visste att jag var i bra form, men inte hur Lovisa skulle reagera på 20km löpning utan någon egentlig träning. Alla lag gick tillsammans ned i Stora stöten, som är det stora hål som bildades när Falu koppargruva rasade samman år 1687.

Innan start Stora Stöten Swimrun 2018

Jag och Lovisa är klara för start!

Starten gick, och vi hade bestämt oss för att försöka jogga första biten, även om det var väldigt brant. Vi är första Mix-lag upp ur gruvan och det tycker jag är perfekt, då kan jag hålla koll på exakt hur många som springer om oss och vad vi ligger på för placering. Efter en kilometer går det fortfarande uppför och Lovisa börjar känna av den tuffa starten, vi drar ner på tempot en aning. Ett lag springer om oss, ett annat lag, och ett tredje. Till slut tappar jag räkningen och vi har inte ens kommit till första simningen än.

Första simningen går långsamt och efter den vet vi att den längsta löpningen väntar. Det går fortsatt lugnt och vi är inte längre med i matchen. Nu håller vi bara så bra fart vi kan resten och försöker njuta. Vi går i backarna och börjar närma oss andra simningen. De andra lagen fortsätter att passera och jag är övertygad om att vi är sist. Det spelar inte så stor roll längre.

Stora Stöten Swimrun 2018 Löpning

Fixar alla prylar inför stundande simning.

Andra simningen och Lovisa simmar på bra. Upp mellan simning 2 och 3, bara 400m mellan. Lovisas pappa cyklar förbi på grusvägen och ropar att vi ligger topp 5. Jag vet att det inte stämmer, om inte några lag drunknat på simning 2. Närmar oss sjön Djuptjärn som inte bara är simning 3 utan även den sjö där Lovisa spenderat mycket tid som liten med familjen. Här står släktingar och vänner för att heja. Nu gasar vi. Lovisa lägger sig bakom med lina och vi kör järnet igenom de ca 450m simning. Nu känns det som att vi har passerat något lag och vi jagar vidare. Precis, nu handlar det inte om att överleva, nu ger vi järnet. Passerar några lag på nästa simning, men det är svårt att veta eftersom det kan vara herr eller damlag.

Vi drar ungefär 50/50 på simningarna och jag ligger först på löpningarna. En lång löpning väntar ner mot Falun innan den längsta simningen. Jag springer på så hårt jag kan och plötsligt säger Lovisa ”Kan jag ligga först ett tag”, och springer om. Nu blir det jag som får bita i när Lovisa på allvar kommit in i loppet, längsta simningen väntar. Lovisa vill ligga först på simningen, men får vatten i glasögonen efter ett litet tag. Då lägger jag mig först och trycker på allt jag har. Vi passerar flera lag och jag är övertygad om att några är Mix-lag. Detta är nog den bästa känslan jag någonsin haft på en simning, det kändes som att jag kunde simma hur fort som helst och aldrig blev trött. Löpningen efteråt kändes inte lika bra. Kramp i höger ljumske och det blir lite hoppande och joggande ett tag.

Sista simningen går i Faluån med bara 50m löpning in i mål. Precis då vi går i vattnet ropar Lovisas pappa att vi ligger tvåa. Jag ser ett lag lite för långt fram, men vi kör vad vi orkar. Vi kommer inte riktigt ikapp och när vi kommer upp ur vattnet går laget i mål. Vi springer i mål och är väldigt nöjda med insatsen. Speakern ropar ”Och där har vi första Mix-lag i mål, Team Malmsten!”.

Det visade sig att det var ett Herr eller Damlag som gick i mål precis framför oss och vi hade i vårt enda lopp tillsammans, tagit vår första seger!

Stora Stöten Swimrun 2018 Målgång

Glada segrare i Stora Stöten Swimrun 2018.

Stora Stöten Swimrun 2018 Prisutdelning

Prisutdelning i mixklassen av Stora Stöten Swimrun.

2019

Programmet för 2019 har jag inte helt bestämt än, men det finns en utmaning som redan nu sticker ut, Ironman Kalmar i augusti. Jag har några år sneglat mot att göra en Ironman men jag har känt och känner fortfarande att jag vill göra en bra insats den gången jag bestämmer mig för att ställa upp. Mitt mål är satt, och det är tufft. Jag behöver mål att jobba mot och jag tror att jag kan nå det om jag får träna på ordentligt. Jag har bestämt mig att jag ska träna så bra jag kan, inte så mycket jag kan, definitivt inte för mycket löpning på en gång. Jag tror ändå att löpningen kommer vara nyckeln till en bra prestation i Kalmar. Men det gäller också att vara smart, stegra långsamt och inte bli stressad av bakslag.

December har visat sig som en sjukdomens månad, även starten på januari. Det är såklart inte optimalt, men inget att bli stressad över. Jag är hungrig på att träna, att träna mycket och att träna långt. Precis hemkommen från första simpasset sedan i november, det var väldigt segt. Men bara efter 500m kände jag ändå att det finns kvar där någonstans, eller så beror det på att jag tog på fenor sista biten. Skönt att äntligen simma igen, nu gäller det bara att komma ut i skogen på lite långa traillöpningar så ska vi nog få ordning på löpningen också.

God fortsättning och Gott Nytt År!

Race report Swimrun Tävling Triathlon Weswim

#Alltärmöjligt

Återkoppling

Året börjar gå mot sitt slut och jag, som alla andra, fundera säkert lite på året som har gått. Hur tänkte jag året innan när jag satt och funderade, vad hade jag för mål då? Blev det som jag hade tänkt mig? Vad har jag lärt mig under detta år och vad kommer jag ta med mig in till 2019?

I mitt förra blogginlägg reflekterade jag en del kring att lära mig nya saker (#alltärmöjligt) och att utmana mig (#gealdrigupp) och inser att detta går som en röd tråd i mitt liv, både privat och på jobbet.

Jag genomförde en svenska klassiker säsongen 2016/17 (avslutade med Vansbrosimningen) och kände efter det vill jag ha ett nytt mål och fokusera på. Under mina år med Swimrun har jag fått möjligheten att träffa massor av fantastiska människor med olika träningsbakgrunder och erfarenheter (många med Triathlon). Det är lätt att bli motiverad och stimulerad av detta och jag började leka med tanken att det kanske var dags att våga utmana mig med att genomföra en Triathlon. Cykla kan jag, springa gillar jag ju och då var det bara att ta tag i den långa, stressade simningen….hualiga, det kommer bli det värsta.

Sagt och gjort, en HIM bokad (2 km simning, 9 mil cykling och 2,1 mil löpning), en halv Ironman i Helsingör juni 2018!

Allt runt omkring

Att genomföra en Triathlon är så mycket mer än att bara tävla. Det skall planeras, packas, matrialfixas, planeras igen, matladdas och planeras lite till. Inför tävlingen kom det ett Race-PM på 26 sidor…26 sidor. Fick lite lätt panik när detta kom. Det finns ju massa regler som man skall ha koll på också, vill ju inte bli diskad på första tävlingen.

Om man sedan som jag bokar en tävling i utlandet krävs det lite till. Boende, lång resa och osäkerheten hur det ser och fungerar ”over there”.

För att hinna till med allt som skulle fixas ställdes klockan på 06:30, fredag morgon. Uppspelt som ett barn som väntar på jultomte, studsade jag upp och slängde på mig kläderna. Bilen hade jag såklart laddad dagen innan med cykel, våtdräkt, skor och alldeles för mycket extrakläder.

Ironman Elsinore 2018 Bilresan - Maria Björler - Weswim

Jag har väldigt svårt att prioritera bort något och eftersom vi bara var två stycken i en stor bil fick allt åka med. Troligen kommer jag bara använda en tredjedel som vanligt. Våren och försommaren har ju varit väldigt fin om ni minns, men ju närmare vi kom tävlingen började det svaja i temperatur och det varnades för hårda vindar. Vädret har under senaste veckan pendlat mellan 16 och 23 grader, 4 till 14 m/s, regn och sol, alltså följde stora delar av sportgarderoben med.

Plockar upp Martina, men kära vän som peppar mig till detta. Cyklarna ligger tätt, tätt och myser med alla våra prylar bak i bilen. Det krävs stor bil (smygreklam: XC90 R-design är grym, tack Volvo Cars) för att köra triathlon. Ja, det är en prylsport och tur att vi bara är två i bilen.

Lämnar tryggheten

Vi kör från Göteborg ner till Helsingborg, äter lite och tar sedan färjan över till Helsingörs. Passar på att köpa lite godis och chips på och minglar runt lite på däck. Uppenbarligen är vi lite nervösa båda två. Får kontakt med Maria #2 som också skall vara med, snart är vi alla samlade. ”The 3 M:s, självklart ihop med det stora Ironman M:et.”

Ironman Elsinore 2018 Big IM - Maria Björler - Weswim

Väl framme i Helsingör känner jag hur nervositeten kommer smygande mer på allvar. Ser hamnbassängen där vi skall simma och några bojar ligger redan ute i vattnet. Målbågen står uppspänd, det spelas hög volym och speakern talar vant. Där skall jag simma, cykla och springa, visualiserar snabbt målgången och andas djupt för att bli lite lugnare.

Ironman Elsinore 2018 Färjorna - Maria Björler - Weswim

Känner mig plötsligt lite felplacerad när jag överallt ser starka atleter, coola hjälmar, tajta kläder och dyra cyklar i karbon som ”klonkar” när de växlar. Det är ett stark startfält då denna tävling också är EM i Triathlon. Vad gör jag här, hur skall det här gå? Jag har en ”vanlig” racer med ringklocka och utan tribågar och en gullig rosa hjälm.

För att lugna min lite spanar jag in tävlingsområdet och försöker förstå hur man skall ta sig mellan grenarna, känns inte helt enkelt och naturligt för tillfället. Det är väl bara att följa strömmen av tävlande i morgon tänker jag.

Check in, check out

Hämtar ut alla tävlingssaker och nu måste jag välja estimerad tid för mig simning. Det var ju bra det, då borde det inte bli så trångt i vattnet…eller? Väljer en grön fin mössa (estimerad sluttid 36-39 min) och tänker att det känns lagom att simma någonstans i mitten av fältet.

Kan väl konstaterar igen att det här med triathlon kräver väldigt mycket planering. Jag som tycker Swimrum kräver mycket. Våtdräkt, simglasögon, öronproppar, skor och kanske dolme och paddlar på sin höjd känns enkelt och lite material jämfört med detta spektakel.

En påse för cykling, en påse för löpning och en påse för ombyte. Många påsar blir det för omkring 3000 tävlande, närmare 9000 plastpåsar i kulörta färger som trängs i transit-området.

Ironman Elsinore 2018 Transition - Maria Björler - Weswim

Försöker förstå hur allt skall gå till och tänker att jag får fokusera på att lämna i cykeln istället, det är prioritet för just denna dag. Slutsatsen är att jag skulle behöva en materielansvarig och chaufför. Som tur är har vi faktiskt det. Marias man är med som support och kör oss fram och tillbaka mellan tävlingsområdet och hotellet för att få ihop allt. Fantastiskt, vilken support!

Checkar in på hotellet och börjar fixa med alla påsar. Triathlonbuffé står på menyn och vi sätter oss med alla andra atleter, spanar in alla, äter lite, eller kanske mer, petar lite i maten. Jag har svårt att äta när jag är spänd och nervös. Pratar inte så mycket och vi lägger oss tidigt och snurrar mycket i sängen under natten.

Ironman Elsinore 2018 Bicycle Saddle - Maria Björler - Weswim
Ironman Elsinore 2018 Bicycle Saddle – Maria Björler – Weswim

Gör mig redo

För att hinna med all som skall göras innan start ringde klocka tidigt. 05:30! Svårt att fylla på med mat, men oerhört viktigt, jag räknar ju med ca 6h så det behöver grundas ordentligt. Vet att de kommande timmarna intag kommer att bestå av gel, bars, chips, vatten och sportdryck…urk. Tycker inte det är en höjdare och magen är helt nöjd med det.

Packar ihop alla saker och har svårt att få med allt och får gå till bilen i omgångar. Påsarna är med, som förhoppningsvis innehåller rätt saker, och att jag hoppas att jag inte har glömt något. Våtdräkt, sängkläder, favoritkudden och allt annat som jag släpat med hemifrån packas in i bilen på väg till start.

Det otroliga är att, trots en fantastisk sommar och vår, är just denna dag är kall och det blåser. Jag fryser lite. Kanske är det en kombination av trötthet och nervositet, men också att det faktiskt är kallt. Vattnet i hamnbassängen är platt trots den hårda vinden och alla bojarna har nu kommit på plats. Jag, Martina och Maria jag håller ihop, fnissar, planerar och fokuserar om vartannat.

Hänger upp mina 3 färgglada påsar på olika ställningar och försöker komma ihåg hur jag skall hitta dem senare under och efter loppet. Kollar cykeln en sista gång, laddar den med gel och vätska, klappar den en sista gång. Nu är det fullt med folk och publik börjar komma på plats och det känns nervöst på riktigt, hur skall jag hålla värmen och hur skall det gå? Drar på mig våtdräkten och det känns lite varmare, mycket bättre, lite som ett skal mot yttre hot.

Kapa navelsträngen

Nu är det dags att kapa navelsträngen. Jag, Martina och Maria är i olika startgrupper, vi önskar varandra lycka till, kramar om varandra en sista gång och separerar oss, nu är jag själv i minst 7 timmar. Undrar om jag kommer träffa dem under loppet, det är ju en varvsbana under löpningen, så där finns det en möjlighet.

Känner mig som en förvirrad pingvin i en stor koloni och försöker hitta mig en plats bland alla andra neoprenklädda människor. Träffar plötsligt Johan & Yvonne, som jag träffade via Triathlon Väst, och får lite kramar och peppning, skönt.

Klockan går och det är dags för uppvärmning, konstigt nog sker detta nästan en timme innan start, risk för att bli kall. Hoppar ändå i vattnet och det känns skönt, verkligt och på riktigt. Lite svalt för mig, kanske 17-18 grader. Det är bara bra, då simmar jag fortare för att hålla värmen. Efter uppvärmningen står vi alla och försöker hålla oss varma med blandade småhopp.

Pingvinkoloni

Som pingviner i gröna mössor vallas vi in i startfåran och släpps i vattnet 4 och 4 var tredje sekund. Det piper hela tiden och vi marcherar framåt mot vattnet, jag vill bara backa, ångrar mig, men hänger på. Hoppar i vattnet, det är trångt, jättetrångt! Armar vevas och det sparkas och knuffas och jag känner en stigande olustkänsla och negativa tankar fyller min hjärna.

Ironman Elsinore 2018 Swim - Maria Björler - Weswim

Nej, skall jag bryta nu? Skärper mina sinnen och lägger mig långt ut på sidan för att få lite egen yta, saktar ner, andas lugnt och börjar använda mitt mantra (rabblar min man och mina barns namn om och om igen i takt med mina simtag) känns snart mycket bättre. Jobbar vidare med det mentala och simmar på, visualiserar mitt hav och mina sträckor där jag bor. Tuggar på.

Halvvägs är det trångt och det blåser hårt från sidan, det är väldigt strömt. Glasögonen har imman igen och jag har svårt att se bojarna och vart jag ska. Vi är ett gäng som helt plötsligt får möte, vad hände här? Tittar upp och inser att jag är på väg mot fel boj och får styra om. Tar mig förbi den mest strömma och trånga delen, det känna bättre och jag simmar om många, känner mig snabb och lugn. En stark arm hjälper mig upp, jag är klar, JAG ÄR KLAR! Med första grenen i alla fall. En sluttid på ca 37 min, så jag valde rätt färg på mössan.

”Jahhhaaaa måhhååår bbbbrrrhhaaa ”

Försöker snyggt och snabbt åla av mig dräkten, gör som jag har blivit tipsad. Håller mössan och glasögonen i handen och drar dräkten över…då ligger materialet kvar på plats i ärmen. Springer mot min påse, var är den? Letar och letar men hittar den inte. Inser att jag i min iver har sprungit fel och hittar till slut min påse. Är inte alls snabb på att få av mig dräkten snabbt och snyggt och det borde jag ha tränat mer på. Häller ut alla kläder jag har i min påse och trycker ner den blöta våtdräkten i samma påse. Kränger på mig massor av varma kläder över mina blöta triathlonkläder. Jag skakar av kyla och är lite orolig för detta. En tjej som sitter bredvid mig undrar hur jag mår. ”Jahhhaaaa måhhååår bbbbrrrhhaaa” får jag huttrande fram.

Tårna är bortdomnade (jag har Raynaulds syndrom med vita fingrar och tår vid kyla) och jag känner inget när jag springer, barfota med skorna och strumporna i handen, bort till cykeln. Får en tillsägelse när jag glömmer att ta på mig skorna innan cykelområdet och får en till när jag sedan försöker ta cykeln från fel sida, många fel för nybörjaren. Kommer till slut iväg och det känns skönt att sitta på cykeln. Stabilt och tryggt, här kommer jag att sitta i 3 timmar framöver. Tror att det bytet inklusive löpningen tog 12 min, lite att jobba på. Plötsligt blir jag gråtmild och fäller några tårar. Jag har klarat simningen trots olustkänsla, så himla nöjd. Nu är det bara 5 timmar kvar av kämpande!

Klonkens tid

Cykling är tufft och det visste jag, absolut min svagaste gren. Det är bara att erkänna att detta har jag inte tränat tillräckligt på och jag borde ha cyklat mer än jag har gjort. Swimrun är det viktigaste för mig och jag visste att simningen var min sämsta gren så det var där jag har prioriterat inför denna tävling. Mitt mål med cyklingen var att ta mig runt på 3h och ha kvar ork för att kunna springa efteråt.

Jag blir omkörd hela tiden av klonkande cyklar och jag bestämmer mig snabbt för att inte hänga på eller känna mig svag. Passar istället på att njuta och uppleva under sträckan. Jag suger in känslan, flirtar med publiken. Publiken står och hejar överallt, jag plingar med ringklocka, vinkar och ler i min rosa hjälm och alldeles för mycket otajta kläder. Troligen är jag den enda som har ringklocka och publiken jublar när jag plingar.

Efter 2 mil kommer solen fram och tårna börjar tina, skönt. Äter bananer, trycker i mig nötkräm och passar på att dricka. Får mig en tankeställare när jag ser att det står en ambulans på vägen och en kille ligger i backen, ta det lugnt och hetsa inte!

6 mil går bra, sedan börjar det bli motigt. Min första mentala dipp uppstår när jag rundar transit-området och går ut på de sista 2,5 kuperade milen. Nu är det bara pannben som gäller, kämpa, kämpa säger jag högt till mig själv. Börjar få ont i ljumsken, blir kissnödig och får stanna en stund. Jag är inte en riktig triathlet som löser det där i farten. Sista 5 km går utför och nu känns det skönt, ser fram emot löpningen, springa kan jag ju. Klarade inte mitt mål på 3h, kom in på 3:15h.

Så skönt

Lämnar över cykeln till en glad funktionär och tar mina första stapplande stela steg för att komma åt min påse, känns skönt att räta på ryggen. Hittar påse direkt och kränger snabbt av alla cykelkläder och knyter vant skorna på fötterna, så skönt med löparskor.

Väljer att springa utan vätskebälte, det får ligga kvar i påsen, trycker i mig lite gel, kränger ner kläderna i påsen, knyter och hänger den på plats. Då kommer tjejen som frågade mig hur jag mådde efter simningen, det var ju lustigt…så illa har jag inte cyklat. Nu skall det springas!

Fartblind

Känner mig lätt och det går fort, jag blir lite fartblind och får sänka tempot, skall ju orka hela vägen. Nämen, jag ser Martina som är på sitt andra varv på löpningen, känns kul att heja på henna och får lite extra energi.

Publik är taggad och banan är platt och lagd 3,5 varv genom centrala Helsingör. Folk sitter och äter och dricker öl och hejar glatt på oss alla. Jag stannar och dricker (inte öl alltså) cola och vatten. Äter frukt och tar lite salta kex. Ett varv, två varv, allt känns bra.

Ironman Elsinore 2018 Running - Maria Björler - Weswim

Kadonk…tredje varvet och ca 16 km, vad hände nu, det börjar gå trögt. Sirap i benen och lite ont i magen efter allt ätande och drickande. Nu är det bara pannben som gäller igen. Om jag så skall krypa i mål så skall jag i mål. Sista kilometern är riktigt tung, men nu är det nära, ser målbågen och tar i lite extra. Det är svårt att inte bli berörd. Ser Martina på målrakan och ser att jag klarar under 6:10:00. Spurtar det sista och kommer i mål på 06:09:45, medalj runt halsen, så nöjd, så trött.

Ironman Elsinore 2018 Finisher - Maria Björler - Weswim

Det är bara att erkänna, det är svårt att inte bli rörd och det kan tyckas löjligt. Jag kan inte hålla emot och tårarna rinner, av trötthet och av stolthet. Jag kom inte först, jag kom inte heller sist. Jag höll min plan och jag gjorde det! Jag gjorde det!

Tre av tre i mål och The 3 M:s är åter samlade. Börjar frysa och byter snabbt om. Typiskt, trots allt planerande har glömt mitt överlevandskit i bilen (chips och cola), men hittar lite chips på en disk som jag norpa…mums. Dippar lite och mina läppar är blå. Passar på att köpa en mössa och blir snart lite varmare, man har lärt mig att jag behöver Coca Cola och te, snabbt.

Ironman Elsinore 2018 Finishers 3M - Maria Björler - Weswim

Efter lite snurrande hittar vi till maten och jag beställer fish&chips, trycker i mig chipsen och knäcker 3 burkar cola. Sakta kommer jag tillbaka och häver i mig 2 koppar te som vana öldrickare häver öl, nu är jag åter, härligt!

Vad har jag lärt mig nu då?

Jag måste sluta packa så mycket saker.

Jag blir nervös och får tävlingshjärna (sprang fel).

Jag behöver cykla mer.

Det är OK att bli omcyklad av klonkande space:ade cyklister när man är ny inom Triathlon.

Det ÄR jobbigt att springa efter cyklingen.

Jag är inte rädd, jag kan simma.

Jag gillar snygga medaljer.

Det är kul att ha vänner med sig.

Det behövs en materilansvarig och chaufför för att kunna tävla.

Jag är beroende av te och fett är gott, måste koma igång att packa ner det.

Jag kommer göra det igen, Jönköping 2019 är redan bokat.

En FULL Ironman är skitlångt.

Dryrobe

Jag genomförde mitt mål att ta mig runt en HIM och hade kvar lusten efteråt att göra det igen. Jönköping 2019 redan är bokat. Jag kan även konstatera att #alltärmöjligt och att även när det känns jobbigt och jag går in i mina mentala dippar är det aldrig läge att #gealdrigupp. Det var inget jag trodde jag skulle göra för några år sedan.

Skulle nog säga att den största utmaningen för mig är att få liv, träning och jobb att gå ihop, men det får bli ett annat blogginlägg framöver. Det viktiga för mig är att lägga nivån på rätt nivå baserat på vad livet kan erbjuda för tillfället och inte jagas av andras prestationer eller andras förväntningar. Jag äger mitt liv och mina val.

Ironman Race report Tävling Triathlon Weswim

Mamma, doktor OCH triathlet.

Jag får ofta frågan hur jag hinner träna så mycket. Det finns inga supermänniskor, inga kraftkvinnor eller stålmän. Vi har alla lika många timmar på våra dygn. Allt handlar om vad vi väljer att prioritera. Det går att kombinera heltidsjobb, familj och tunga träningsveckor men då behöver annat väljas bort. Jag mår bra av träning och allt roligt den för med sig så för mig är valet lätt. Träningspass har hög prioritet, en del andra sysslor har låg prioritet. Givetvis kommer barnen alltid först, här snackar vi bortprioritering av saker som städning, shopping, slötittande på tv och annat som inte är viktigt för mig. Här kommer en beskrivning av en vanlig träningsvecka i december.

Jag får mina träningspass varje söndag. Coach och jag stämmer av hur min vecka ser ut. Finns det några speciella begränsningar denna vecka? Föräldramöten, resor eller annat som påverkar min träning? Denna vecka fick jag tio träningspass, totalt drygt 12 timmar. Inga vilodagar. Utmanande vecka då jag jobbar sex dagar och dessutom är maken på jobbresa till USA. 🙈 Planering är ett måste. Väskor packas i förväg och alla chanser till träningstillfälle utnyttjas.

Vecka 50

Måndag: styrka och sim

Tisdag: skierg

Onsdag: löp och sim

Torsdag: cykel och styrka

Fredag: älghufs i backe

Lördag: cykel

Söndag: löp

På måndagar och onsdagar jobbar jag halvdag, just för att kunna dubbla träningspassen och ändå vara hemma med barnen på kvällen. Fantastiskt skönt att bara jobba fyra timmar. 🤩 För att få ihop mina timmar, min heltidstjänst, jobbar jag ofta även söndagskvällar. En lösning som passar för mig.

Måndag; Upp tidigt trots att jobbet börjar 13. Ut på långpromenad med hunden, lämna barn på skolan och sedan vidare med 12-åringen till tandläkaren. Hinner precis trycka in lite styrka innan jobbet. Grymt skönt att nästan vara själv på gymmet. Benstyrka var dagens pass. Tunga vikter. Marklyft, enbensböj, benuppdrag med vikter på låda och squats. Trivs på gymmet och tackar styrkan för att jag hållit mig relativt skadefri senaste åren.

Vidare till jobbet för några intensiva timmar med patientarbete, sen hem för att hämta på fritids, skjutsa till träningar och laga mat. Just denna måndag har jag en föreläsning om längdskidor och stakteknik inbokad. Duktiga Håkon Breistrand från Mora kommer på besök till Stockholm. I skidåkning är tekniken lika viktig som vid simning. Utan rätt teknik är det svårt att få upp farten. Läxhjälp och läggning av de mindre barnen får delegeras till dottern på 17 år.

Plockar upp Åsa på vägen till Gymnastik- och Idrottshögskolan. Möter Veronica på plats. Träningsvänner med samma intressen är så värdefullt. Förenar nytta med nöje. Grymt bra föreläsning, både teori och praktik samt en hel del skratt. Behöver alla tips jag kan få. Finns en del teknik att förbättra för att öka min chans till målgång på Nordenskiöldsloppet i mars. Loppets 22 mil blir nog min tuffaste utmaning någonsin.

Försökskanin…😬

Dagens andra pass är simning kl 21.30 med Täby Sim Master. Både jag och Åsa har väskorna packade. Alltid redo för träning! Föresläsningen drar ut på tiden och det blir tajt att hinna. Vi bestämmer att vi skjuter på simningen till tisdag lunch. Båda har möjlighet att komma loss från jobbet. Hem och röja kök och plocka prylar, konstigt nog sköter inte det sig själv. Känns som ett evighetsarbete….😵

Tisdag: Upp tidigt för att rodda barn och rasta hund. Lång jobbdag, tar mig tid på lunchen för att simma gårdagens simpass. Åsa är på plats, så mycket roligare med sällskap. Börjar hitta tillbaka till känslan i simningen trots höstens långa uppehåll. Jobbar klart och hämtar på fritids kl 17.15. Skjutsa 12-åringen till hans träning och passar på att träna själv under tiden. Möter upp Tove och Åsa på gymmet. Alla kör egna pass men vi hinner ses en kortis. Jag kör stakning på SkiErg. Teknik, teknik, teknik. Extra kul efter all teori från gårdagen. Kör även lite nya magövningar för att bättre aktivera nedre delen av magen. Hem för sen middag. Matkassen, räddaren i nöden. Vi kör lättlagade kassen, mer än 20 minuter får det inte ta!

Onsdag: Kort jobbdag. 07.30-13. Proteinshake till lunch och sedan direkt till Sollentuna friidrottshall för intervaller på bana. Blir lycklig bara av att få hänga i denna fina hall. Vilket lyft för norra Stockholm. Så fantastiskt skönt att få springa snabbt. Känns som att jag flyger fram, vilket jag definitivt inte gör. Uppvärmning och sedan 8 x 120 sek i min högsta fart. Avslutar med nedjogg. Totalt 60 min. Helt slut efter passet.

På kvällen är det nytt simpass med Täby Sim Master, 90 min med start kl 21. Ångest, alltid ångest inför detta pass. Galet jobbigt men alldeles underbart. 😍 Täby Sim har en riktigt fin vuxenverksamhet. Många aktiva grupper och bra tränare. Det kramas, peppas och skrattas. Vi brukar få ihop fina träningspass, denna onsdag är inget undantag. Distansen blev 4200 meter och kroppen trött. Jag är kvällspigg och dessa sena träningar passar mig utmärkt. Desto värre med morgonpass. 😵 Om möjligt väljer jag bort morgonträning. Gillar inte heller att lämna hemmet innan barnen vaknar, vill alltid träffa dem varje morgon innan skolan.

Bana 3 kör synkad klädsel just denna kväll…☺️

Torsdag: Min absoluta favorit är lunchträning. Skön paus från jobbet och extra pigg resten av dagen. Har lagt upp mitt arbetsschema så att jag ska hinna till gymmet eller simhallen. Båda ligger nära min arbetsplats. Idag var det nytt benpass. Lunchen dessa dagar blir ofta en proteinshake framför datorn och sedan lite kraftigare mellanmål på eftermiddagen. Pass ett avklarat, ikväll väntar intervaller på trainern. Löpband och trainer hemma underlättar verkligen logistiken med fyra barn och en resande make. Slipper luciasimning idag, den avklarades redan i söndags.

Luciaswimrun, 10/12 i Nynäshamn.

Hela kvällen går snabbt. Massor att rodda med kring barnen, hunden och huset. Borde röja köket och städa men pass två prioriteras. Disken får stå. Kommer upp på cykeln först kl 22, både seg och osugen på träning men ett sent pass är bättre än inget. VO2-maxintervaller står på schemat. Bara att kötta på. 👊 Försöker verkligen sköta mig, följa schemat. Vet att jag behöver vara strikt och hålla en hög träningsnivå om jag ska klara mina högt satta mål. Visualiserar sommarens Swedeman Xtreme Triathlon i Åre. 205 km cykling. Innan ett marathon över Åreskutan. Blir snabbt pigg. Hög musik hjälper. Kliver av cykeln 50 min senare, både trött och lycklig. Somnar först 00.30, lite svårt att varva ner…

Fredag: Trött kropp, sovit för lite. 😴 Veckans tidigare träningspass börjar kännas i kroppen. Squats är inte att leka med, träningsvärken är brutal. På schemat står 60 min älghufs i backe. Har svårt att få ihop logistiken idag. Har tid på lunchen, vill helst slippa träning sen fredagskväll. Pannlampa och mörker lockar inte. Längtar efter pizza och rött vin. Kollar med coachen. Okej med intervaller på crosstrainer istället för utepass. Får till ett svettigt lunchpass, minst lika effektivt. Jobbar klart, plockar upp sjuåringen som är sist av alla på fritids. Har sedan länge slutar att ha dåligt samvete för att jag hämtar sent. Han stortrivs på fritids. Via pizzerian kör vi hem. Det gäller att förenkla och undvika stress. Hämtmat kan ibland vara lösningen. Äntligen fredag, soffhäng och tidigt i säng.

Lördag: Veckans höjdarpass, tre timmar wattbike tillsammans med min triathlonklubb, Terrible Tuesdays Triathlon. Vi har 10 bokade lördagar på studion L’Echelon inne på Östermalm. 30 timmar cykel under off-season kommer förhoppningsvis ge en bra grund till våren. Tungt att köra tre timmar trainer själv så detta är ett riktigt bra alternativ. 40 cyklar finns att boka och salen är alltid full. Bra stämning, doften av svett och endorfinnivån är hög. Jag hamnade denna gång bredvid ett gäng starka tjejer, Sanna, Annika, Lisa och Caroline. Peppen är konstant. Alla ger järnet. Vi cyklar efter vår egen FTP (Functionel Treshold Power), vår tröskel, men allas värden syns på stora bildskärmar längst fram i salen. Tanken är inte att tävla med andra men vem kan låta bli…😂

Bild av Markus Hultgren

Jag har denna säsong bytt energi till Maurten. Hört så mycket positivt om produkten så jag var helt enkelt tvungen att testa. Kör 2-3 liter sportdryck och tre geler under ett tretimmarspass. Fyller även på med vatten. Få saker som får mig att svettas mer än cykelpass. Att det gäller även mina klubbkamrater är tydligt! 😂

Bild av Markus Hultgren

Maken är lyckligtvis hemma igen och kan styra upp hem samt barn. Skönt att smita iväg på egen hand och bara fokusera på träningen. Egentid är så viktigt. Resten av dagen känns det som att jag äter konstant, enligt Garmin gick det åt nästan 2000 kalorier under passet så det kanske inte är så konstigt att kroppen skriker efter mat.

Söndag: Jobbar 15-22. För att få in långpass löpning och även tid med familjen blir det morgonträning. Bara att gilla läget. Löpdate planerad med Camilla. Vi har bestämt att köra en runda på Järvafältet. Tar bilen och möter upp vid Säby Gård. 90 min lugn löpning är planen och sedan fika på närliggande café. Min schäfertik Kulla är förstås med. Det snöar för fullt och det är någon minusgrad i luften. Om jag inte bestämt träff hade jag definitivt legat kvar i sängen. Tänker återigen på hur viktigt och motiverande det är att träna med vänner. Så mycket lättare att komma iväg. Camilla och jag pratar konstant, tiden går fort och vi får snabbt ihop 18 km. Det blev lite längre än tänkt men tempot var lugnt. Hoppas att coach inte ger mig bassning. 🙈 Det var svårt att välja skor. Tog mina trailskor från On running vilket var ett klockrent val, bra fäste och helt rätt på dagens underlag.

Snabbt ombyte till torr sporttopp och tröja sedan fika, massor av fika på Säby Gård Café. Saffransbullar med vanilj och smör. Kaffe och ännu mera prat. Skönt avslut på en bra träningsvecka. Alla planerade pass är utförda. Kroppen stark, inga skadekänningar. Längtar redan tills jag får nästa veckas schema från coach, känns lite som julafton varje söndagskväll….🎅🏽

Weswim
Stora Stöten Swimrun 2018

Smällkarameller och summering av säsongen 2018!

2018 kickas igång med många traillöpares höjdpunkt på vinterhalvåret, Sandsjöbacka Trail. Jag är för första året med och arrangerar loppet som tar löpare genom Sandsjöbacka Naturreservat och Änggårdsbergen med målgång i centrala Göteborg. Tävlingen blev den mest populära hittills för Sandsjöbacka Trail som växer i antal deltagare för varje år! Slutsatsen från helgen blir att det inte är sista loppet jag är med och arrangerar och att skapa förusättningar för att andra att springa trail i skogen är otroligt tillfredsställande.

Min egen tävlingssäsong börjar med Nattvasan några månader senare. Mina goda vän Linus vinner en tävling på sociala medier som gör att han helt plötsligt står med en startplats till 9 mils nattskidåkning, först skulle hans bror Emil ta platsen. Men Emil får kalla fötter och kastar in handduken (typiskt Emil). Jag tvekar inte många ögonblick när Linus frågar om jag vill köra. Shit, vad ballt med 9 mils skidor på natten tänker jag, en utmaning man bara inte kan tacka nej till. Sagt och gjort, kl 20.00 en svinkall fredag kväll i slutet av februari skidar vi iväg från Berga by mot Mora. Det blir en lång natt, Linus har tröga skidor och kvicksilvret sjunker på sina ställen ned mot -25 grader. Jag får en oförskämt trevlig resa med skidor som glider fantastiskt, en kropp som åkt förhållande vis mycket skidor under vintern och känns fräsch nästan hela vägen mot Mora. Linus är långt ner i källaren halvvägs men mjölk och pannkakor gör susen och vi drar vidare. Därifrån tuggar vi på, vi blir bjudna på både öl, jäger och whiskey (som vi vänligen avböjer såklart) längs vägen av fanatiska dalmasar som häckar längs banan och håller värmen med hjälp av eldar och en hel del dryck. Stämningsfullt!

Vasaloppet Nattvasan 2018 - Max Andersson - Weswim

I Mora konstaterar vi att den här tävlingen är en upplevelse som saknar motstycke, trots att det var svinkallt, Linus hade tröga skidor och det faktiskt var mitt i natten var tävlingen en klar tia!

Hastig och lustigt är det redan slutet på maj och säsongens första stora mål hägrar. ÖTILLÖ Utö Swimrun, loppet som jag och min bror Lukas laddat för länge. Vi kommer till Utö tidigt en söndag morgon, det är ljummet i luften men svinkallt i vattnet trots att sommaren redan har anmält till Stockholms skärgård. Tävlingen blir en besvikelse för egen del rent resultatmässigt. Det visar sig att avsaknaden av träning ihop med brorsan straffar sig, vi har helt enkelt missbedömt varandras kapacitet inför tävlingen. Trots att resultatet inte blir som vi tänkt oss ser vi ändå det positiva i att ha deltagit, mycket erfarenhet och lärdomar tar vi med oss. Detta är min första ÖTILLÖ Word Series men definitivt inte den sista. Swimrunfamiljen (sekten om man så fördrar) är speciell. Man kan liksom inte annat än att gilla varandra när man sida vid sida drar på sig neoprenet, kilar fast dolmen mellan benen, trär paddlarna på händerna och ger sig ut i naturen på nya äventyr. Ni som vet vet. Ni andra borde testa Swimrun, eller OCR, där har jag hört att det är en del sektfeeling också. Men vad vet jag?

ÖtillÖ Engadin Målgång - Max Andersson - Weswim

Efter någon veckas återhämtning och utvärdering av vad som egentligen hände på Utö är det dags för nästa race, Skatås Ryggar. Det är första gången jag springer tävlingen som så många pratar gott om. Det är rent ut sagt ökenvarmt den här dagen. Jag tar skydd i skuggan innan start men svettas så det rinner om hela mig. Det blir inga problem att hålla värmen den här dagen. Tävlingen som mäter ungefär 21km och ett gäng hundra höjdmeter är känd för sin kupering och stora andel trail, vilket passar mig perfekt. Däremot visar sig värmen inte passa mig perfekt, jag känner tidigt att det här inte är min dag. Jag krigar på och ligger med i någon form av klunga runt placering 10 i loppet. Efter ungefär 15 km splittras klungan och jag får lite luft bakom. Tömmer det jag har för dagen och går i mål på en sjundeplats, nöjd med tanke på hur jobbigt det kändes redan från start. Det måste ha varit varmare för mig än för alla andra…

Med Utö Swimrun fortfarande på näthinnan är det med nedskruvade förväntningar jag och brorsan Lukas åker ner till Schweiz för att köra ÖTILLÖ Engadin. Vi tillbringar ungefär en vecka i Schweiz, njuter av Alperna, den härliga löpningen och testsimmar det sjukt svala vattnet. Omgivningen kring Engadin är verkligen helt fantastisk, bergstopparna är svindlande höga och vattnet i sjöarna är overkligt turkost (och kallt).

ÖtillÖ Engadin by the Lake - Max Andersson - Weswim

Tävlingen inleds med en scenisk start, en tuff klättring, en svalkande och kort simning och ytterligare klättring. Väl uppe på bergen bjuds det på fantastisk traillöpning med utsikt över vad som känns som hela Alperna, bergstoppar så långt ögat når, klarblå himmel och strålande sol. Vi kämpar och njuter av omgivningen som inte går att beskriva i ord. Desto längre tävlingen går desto högre upp i resultatlistan klättrar vi. När vi når målet visar det sig att vi är topp 15, vilket vi är överens om får ses som ett överraskande positivt resultat. Om Nattvasan tidigare under året fick tio poäng för upplevelsen år ÖTILLÖ Engadin elva poäng. Om jag endast hade fått köra en tävling resten av mitt liv hade jag valt ÖTILLÖ Engadin, otorligt häftig tävling som har allt! ÖTILLÖ familjen (sekten) levererar!

ÖtillÖ Engadin - Max Andersson - Weswim

Sommaren rullar vidare i Sverige och som alla minns skiner solen i stort sett konstant. Swimrunnern i mig njuter mer än någonsin, tänk om alla somrar vore som denna! Man simmar utomhus i både hav och sjö utan våtdräkt och behöver inte bry sig en sekund om att börja frysa. Få förunnat! Åstol Runt och Wet Rock Race betas av i bara farten mitt i sommaren. Åstol Runt blir en halvbesvikelse då simningen inte fungerar alls men löpningen fungerar bättre. Jag blir sexa efter att ha haft näst snabbaste löptid och vad som kändes som näst långsammaste simtid.

Wet Rock Race blir däremot en upplevelse att minnas. Jag tävlar med Andreas Hansson som efter sent återbud står utan partner, självklart hoppar jag in och kör med honom, ingen tvekan. Vi gör ett bra Race ihop, jag känner mig helt otroligt stark under loppet och förvånas själv över min simning som känns fantastiskt bra. Rätt sjukt med tanke på att jag nästan drunknat av dålig siming runt Åstol en vecka innan. Konstigt vad känslan kan svänga en vecka till den andra. Upplevelsen kring loppet är helt grym, inramning med mycket publik, rolig tävlingsform och fin tävlingsmiljö.

Wetrock Race 2018 - Max Andersson - Weswim

Dagen efter Wet Rock Race får man ändå säga att det är dags för sommarens höjdpunkt. Hermanövarvet. Loppet som jag och min vän Linus (han jag körde Nattvasan med) har jobbat otaliga timmer med på vår fritid under våren. Vi arrangerar loppet för första gången och välkomnar närmare 300 löpare till vår 10km bana och 15km traillopp. Personligen tycker jag vår trailbana är västkustens vackraste som alla traillöpare borde uppleva 2019! För loppet kommer tillbaka 2019 – anmälan öppnar 1 april (smygreklam – anmäl er). Dagen präglas av sol, tryckande värme, lyckliga löpare och härlig After Run. Som en bra sommardag borde vara helt enkelt!

Hermanövarvet 2018 - Max Andersson - Weswim

Efter helgen med Wet Rock Race och Hermanövarvet skiftar jag om fokuset för säsongen och tar sikte mot ytterligare en höjdpunk för loppsommaren – Kia Fjällmaraton Åre.

Vi lastar morfars husbil full med käk, löparskor, en och annan vinbox och drar norrut! Jag, min flickvän Evelina och polaren Fredrik. Tävlingen som stundar är Kia Fjällmaraton Åre 43km (typ). Första gången för min del men definitivt inte sista. Starten går vid Vålådalens Fjällstation och det är kändistätt. Ja, om man är trailnörd. Emelie Forsberg, Fanny Borgström Elov Olsson, Johan Lantz, Erik Ahlström, André Jonsson, Jennifer Asp, Rastarunner och många fler är där och står på startlinjen, eller skadade vid sidan. Starten går och gör ett varv på en kortare löpbana innan man vänder upp mot första fjället som ska bestigas. Ca 7km och ett gäng hundra höjdmeter väntar. Jag trippar på i maklig takt, inget mördande tempo, låter täten springa iväg långt framför mig. Efter ett tag märker man dock att det går uppför, jag har rejäl mjölksyra i låren. Jag har dålig uppfattning om vilken placering jag ligger på men vet att jag är ungefär i damtäten, jag vet att jag har Fanny Borgström och Jennifer Asp strax bakom och Rastarunner framför. Uppe på toppen. Wow, vilken grym utsikt! Svenska fjäll är något alldeles speciellt! Med stumma ben börjar resan utför och jag har ju inte åkt ända till Åre för att fega utför, så jag låter benen löpa fritt och bara hänger med. Fanny Borgström kommer flygande på min högersida i en sjuk fart. Jag ser inga andra alternativ än att hänga på, jag tar rygg och håller hennes rygg till vätskestationen vid 17 km, där jag stannar för att fylla på med sportdryck men damproffsen har såklart lagning och får en färdigfylld blåsa i farten, så var den ryggen tappad, synd. Men jag löper vidare. Upp för nästa fjäll och nedför detsamma, så håller det på en stund innan Trillevallen närmar sig. Jag går stadigt uppåt i fältet desto längre loppet lider och på sista fjälltoppen är jag topp 15 och har vittring framåt. Låter återigen benen göra jobbet utför och bara hänger på. Jag ser ryggen på Sverre, en duktig norrman, tyvärr ser han mig och ökar farten. Jag mäktar inte med en fartökning till utan går i mål strax bakom honom på 14e plats. Jag är nöjd med loppet men också revanschsugen, hur svårt kan det vara att bränna på lite till nästa gång?

Åre Fjällmaraton 2018 - Max Andersson - Weswim

Efter Kia Fjällmaraton spenderar vi några dagar i Åre med omnejd och springer på Fjäll, det är en syssla jag tycker om mer och mer. Vi drar hemåt och stannar i Falun, det råkar visst gå en swimruntävling där, Stora Stöten Swimrun. Jag anmäler mig i singelklassen för den långa banan. Jag har kört tävlingen en gång förut, inte vilken gång som helst, nämligen min allra första swimruntävlingar, året var 2016 och jag visst knappt om man crawlade på mage eller rygg. Jo, det visste jag, men utifrån min fart kunde man inte avgöra om jag crawlade eller simmare ryggsim. Annat var det nu i somras när jag var tillbaka, jag har blivit lite bättre på crawl sedan dess, men det är marginellt, tur man har sin dolme och sina paddlar.

Starten på Stora Stöten Swimrun går i gamla Falu koppargruva, en start värd namnet som såklart börjar med en skön uppförsbacke innan det bär iväg på stigar, grusvägar och härliga insjöar runt Falun. Jag får tidigt en ledning i loppet men har en stark konkurrent med mig som hänger min rygg. Men i ett parti där jag är stark och han har lite bekymmer försvinner han plötsligt, jag ökar tempot ytterligare och jobbar på. Efter en stund känner jag mig trygg i min ledning och släpper av en aning på tempot för att hålla hela vägen. Jag går i mål som första man efter en kontrollerad avslutning, häftigt att vara först i mål! Väl i mål får jag reda på att jag har haft en ledning på nästan 10 minuter utmed banan och varit ganska ohotad. Häftigt tänker jag och kliver längst upp på prispallen för första gången i en swimruntävling. Här ska jag stå fler gånger. Det blev ett bra depåstopp i Falun på vägen hem från Åre.

Stora Stöten Swimrun 2018

Stora Stöten Swimrun 2018 – Max Andersson – Wesiwm

Jag hinner knappt hem och vända innan husbilen packas igen för att återigen köra oss norrut. Denna gången mot Idre och Idre Fjällmaraton. Det är jag, brorsan Lukas och en polare Linus (Inte samma Linus som åkte Nattvasan). Vi kommer upp till Idre fredagkväll innan loppet. Jag ska springa 45km och Lukas & Linus 28km. Det är tuff konkurrent på startlinjen, Fredrik Bakkman är på plats, så även Roman från Mora (en rysk orienterare som är ryskigt vass). Som sagt, banan mäter 45km och ungefär 1500 höjdmeter. Jag ser fram emot ett nytt fjäll att utforska. Det visar sig vara en lättsprungen inledning av banan, det går fort. Jag ligger med kring topp 10 i en lite större klunga. Gör mig inte besväret att hålla något tempo i början, det sköter andra. Jag glider med någonstans i mitten, känner mig ganska fräsch men har bestämt mig för att hålla igen lite på krutet. Dagen är lång. Efter ca 15km uppför ett fjäll sätter Jonatan (en trevlig medlöpare) fart, jag tar snabbt ryggen på honom och på några hundra meter har vi skaffat oss en lucka bakåt. Jonatan visar sig vara grymt stark och jag springer med tänderna på tork för att hänga med. Ungefär vid 25km upp på nästa fjäll får jag släppa honom, jag tackar för skjutsen och önskar honom lycka till. Men jag lyckas hålla ett såpas bra tempot att jag plockar ett par andra löpare på andra halvan av loppet och passerar mållinjen som sexa. En bra insats där jag är långt efter topp 3 men bara får ännu mer mersmak för fjällöpning. Efteråt blir det såklart mat och pilsner, det blir det efter varje tävling.

Idre Fjällmarathon 2018 - Max Andersson - Weswim

Nu väntar ett par månader utan tävling, jag är lite rastlös. Evelina förslår att vi ska åka en vecka till Spanien i slutet på oktober. Jag säger ja och spanar in en tävling, köper startplats och så var det bestämt. Det blir La Vara Trailrun, typ 44km och 2900 höjdmeter. Min tuffaste utmaning hittills i traillöpningen. Jag är grymt laddad. Tävlingen äger rum med start i den lilla staden Caravaca De la Cruz, ungefär 10 mil från Murcia som är ytterligare 10 mil från Alicante, då vet alla var vi är. Starten går 08.00 på morgonen, det är jag och något hundratal rutinerade ultrarävar, alla ser ut som om det har sprungit alla världens tävlingar i rad och sedan sprungit hit. Utrustade från topp till tå, det är vadcalves, stavar, avtagbara ärmar, fräsiga löparvästar och olika typer av mer avancerade huvudbonader. Själv kommer jag i ett par sköna shorts och min Göteborg Running Club t-shirt, hur avancerat måste det vara tänker jag? Starten går och jag tar rygg på tätklungan, vi är ett tiotal som drar iväg i front. Det går fort, jag blir skittrött fort. Hänger med i ca 5 km innan jag bestämmer mig för att släppa, det här kommer aldrig gå tänker jag. Jag bli passerad av några fler löpare på väg upp. Loppet inleds nämligen med ca 13km och 1100 höjdmeter. Väl uppe på den toppen när jag har varit nere i källaren och vänt ett par gånger och försökt få kontakt med låren utan gensvar går det äntligen utför. Det är skönt i ungefär 200 meter sedan längtar jag till uppförsbacke igen. Att man inte kan bestämma sig.. Men av någon konstig anledning får jag, mina ben och lungor ett andra liv. Andra halvan av loppet är jag stark, jag plockar placering på placering. När vi passerar sista toppen är jag fyra. Nu börjar sista utöförslöpningen, det är 4km kvar till mål. Jag kopplar bort benen och låter dem flyga. När det är 400 meter kvar skymtar jag tvåan och trean i loppet. Jävlar, hinner jag tänka innan benen lägger på ytterligare en rökare. Hoppsan tänker jag, det är väl bara att hänga på då! Men trots rökaren når jag inte riktigt ända fram, jag slutar fyra bara sekunder bakom tvåan och trean, snöpligt men ändå kul. Jag visste inte att jag var så högt upp i resultatlistan.

Lavara Trail Spanien 2018 - Max Andersson - Weswim

När man kommer i mål får man en matbiljett och FYRA(!) ölbiljetter, bara en sådan sak. Hur många tävlingar bjussar på fyra bärs till varje deltagare efter målgång? Inte många, fler borde det vara såklart. Semestern i Spanien fortlöper några dagar till och jag får in bra träning innan vi flyger hem till hösten.

Väl i höstsverige väntar säsongens två sista tävlingen. Icebug Backyard Trail och Skatås Mörkaste. Två race i Göteborg på två olika minst lika fina områden för traillöpning. Jonsered och Skatås. För att göra två historier till en.

Två bra lopp. Jag blev trött. Jag var med och slet i toppen men blev slagen av Enar Andersson i båda racen. På Icebug Backyard Trail blev jag fyra och på Skatås Mörkaste femma med Enar på placeringen framför. Men jag är inte bitter. Säsongen är till ända.

När jag blickar tillbaka kan jag konstatera att det har blivit några race, ett helt gäng faktiskt. Fler ska det bli, men inte det här året. Nästa gång vi hörs, ja, då kommer det handla om tävlingsplaneringen för 2019 och min nyss påbörjade swimrunsatsning. Det ni. Vi hörs då!

Weswim

Går det att köra swimrun på vintern?

Igår var det dax för Hellas Frostbite Swimrun, fjärde upplagan. Ett välgörenhetslopp i Nacka, strax söder om Stockholm. Pengarna från startavgifterna går direkt till Barncancerfonden. Arrangörerna Daniel Becker, Philip Robson och Christoffer Sundberg är själva erfarna swimrunners och de gör ett kanonjobb. Alltid lika välarrangerat och trevligt trots årstiden. Loppet brukar gå första lördagen i december, helt enkelt en grym avslutning på Swimrunsäsongen.

Weswim

Värdefulla insikter

Vill minnas att det var en anmälan till mitt första Göteborgsvarv 2013 som drog igång en målsättning och väckte mitt då icke existerande löpintresse. Jag var svårmotiverad till löpning utomhus, så löpbandet var det bästa jag visste. Där kunde jag alltid kolla på någon serie eller film som gick på TVn för att fördriva tiden, för själva löpningen var inte nöjet just då. Jag såg det som ett straff att behöva konditionsträna igen, ångrade att jag anmält mig till loppet.

simning Swimrun Tävling Träning Weswim