Öloppet är Västkustens största Swimruntävling med runt 600 deltagare. Det finns numera tre klasser. Öloppet, Öloppet sprint och Öloppet supersprint. Jag och Hanna, Team West Coast Girls, hade först anmält oss till Öloppet men fick, p.g.a min stukade fot på Amfibiemannen veckan innan, byta till Öloppet sprint. Det visade sig vara ett bra drag för dagen. Det är nu 4:de året som jag deltar i Öloppet och tävlingen har bjudit på stor variation. Första två i styv kuling och kyla och de senaste två i strålande sol, varmt vatten och nästan ingen vind. Och i år var första gången brännmaneterna ville vara med och leka.

Förberedelse

Så sent som på torsdag kväll beslöt jag mig för att kasta in handduken på den långa banan. Jag kände att foten inte riktigt var stabil nog och jag vill inte riskera att dra på mig en skada som kan sinka resten av året och i värsta fall nästa säsong. Hanna var med på samma spår och vi bytte till Öloppet sprint, ca 20 km löpning och 2,6 km simning. Det är ändå också ganska långt med en nyligen stukad fot.

Letade upp mina lite större paddlar eftersom det är lite kortare simning än den vi gjorde på Amfibiemannen (5,1 km simning). Jag har knappt simmat med paddlar i år och kroknar snabbt om paddlarna blir för stora. Men de gula borde fungera.

Packar gel (6 st). Har bestämt mig för att ta en i halvtimmen, får se hur det går med det. Colting dolmen som jag skall testa åker med. Orca RS1-dräkten, skor, strumpor, glasögon, öronproppar, sportslick och ombyte. Och självklart godispåsen med cola och chips. Rycker med min Dryrobe det sista jag gör, vi skall ju ända åka båt detta år och då kan det bli lite kyligt.

När jag har gått och lagt mig kommer jag att tänka på maneter. De elaka brännmaneterna. Det har varit lugnt någon vecka, men ser ett inlägg på Facebook när någon har sett flera. Packar ned mitt manet-kit med bra-att-ha-prylarna. Manet-/solkräm, Aloe vera gel, Ipren, Xzylocain, antihistamin och ett plastkort. Förhoppningsvis behöver jag inte använda det.

Manet-kit, ett måste på västkusten

Jag tar alltid med mig extra simglasögon ifall de skulle gå sönder när man precis skall starta. Borde egentligen även alltid ha en extra dräkt med mig. Nästan på varje tävling är det någon som råkar ut för att en dragkedja går sönder eller en söm spricker. Själv råkade jag ut för en sprucken kedja 5 min innan start på Dalsland Swimrum och fick lite panik eftersom jag är så kall. Då blev jag räddad av Hanna, vi bytte dräkter (råkade ha likadana dräkter) och hon körde med öppen dräkt hela loppet. Superbruden!

Avfärd

När allt är packat ger vi oss av. Vi bor i Göteborgs norra skärgård och fågelvägen till Styrsö är inte långt. Sådär retsamt nära och man ser över mellan våra öar. Tidigare år har jag behövt åka runt med bil via Långedrag och försöka hitta parkering och stressa till båtarna. Men i år hade jag lyxen att kunna tuffa över Rivöfjorden med vår nya båt. Istället för nästan 1 1/2 timme tog det nu 20 min. Dryrobe:en åker på, så härligt det känns när det fläktar i håret!

Hanna var redan på plats på Styrsö och vi hade tid för mingel och toabesök i startområdet. Jag passade även på att få min fot tejpad av @elitrehab som var på plats för support. Mycket smart drag skall det visa sig.

Nu kör vi

Öloppet startar en halvtimme innan oss. Det spelar musik och det ger mig energi att se dem springa iväg i hög fart. Första löpsträckan är knappt 500 m och det brukar gå fort, det är trångt och många springer med lina. Det är lätt att trassla in sig och ramla.

Sista toabesöket och sedan dags att rätta in sig i startledet. Vi har blå västar och känner oss lite udda, som två smurfar bland ett hav av Miniorer…tihi! P.g.a den sena ändringen fanns det inte gula västar till oss och under hela loppet får vi frågan: – Varför har ni blåa västar? Till slut säger vi bara att vi är unika…blir roligare då.

Det är självseedning och vi ålar oss fram. Kikar oss runt och några killar knör sig före oss. Jag och Hanna sneglar på varandra och fortsätter framåt och ställer oss bredvid killarna. ”Nobody puts my Baby in a corner”.

10 sekunder till start, musiken börjar spela och jag sätter igång klockan. Rättar till mössa, kollar linan och trycker till öronpropparna lite till. 5 sekunder, nu rör sig ledet och plötsligt är vi iväg.

Det går fort och vi hänger på. Hanna är stark och drar mig. Det känns bra, pulsen ökar men det är OK. Jag hör hur personer ropar våra namn och adrenalinet pumpar i kroppen.

Vi kommer fram till första simmet som brukar vara stökigt. Det är trångt och det är lätt att trassla in sig i linor och det är lätt att bli prejad och översimmad. Jag kollar att Hanna är med och drar mig ut på högersidan. Det brukar vara fritt där och man får rak väg mot bojen. Det flyter på bra, men min dolme strular. Prova aldrig nya saker på tävling. Den har stor flytkraft och jag har svårt att hålla kvar den mellan benen, kniper med låren så gott jag kan.

Plötsligt blir jag prejad och fastnar i en lina, skit! Tappar känslan och tappar dolmen, skit! Trasslar mig loss, sätter fast dolmen och fokuserar om. Bler sedan översimmad av en annan som är på väg åt helt fel håll. Pulsen stegrar och jag får lugna ner mig lite. Tappar dolmen igen och simmar de sista 100 m in till land med en dolme som safety boy. Puh! Första simningen är alltid lite jobbig för jag vet att det är bra att komma fram bland de första.

Dysimningen

Löpningen som kommer framöver är knixig och det är smalt och det är svårt att ta sig förbi om man hamnar långt bak i fältet. Vi har kommit relativt lågt fram, ser att det är ett gäng framför men farten är bra och vi blir inte stående. Det är bra.

Snart är vi framme vid ”Dysimningen”. Den värsta simningen som finns….ever, ever. Det stinker som avlopp och vattnet är brunt och sörjigt, botten är mjuk och det går inte att få fäste med fötterna. ALLA poolsimmar eller ålar sig fram på alla möjliga sätt. Ljudnivån är hög av alla som ojar sig och tycker det äckligt. Det är tur att den är kort.

Tuggar på

Vi tar oss över Kössö (Köpstadsö) och lite småholmar och kommer till slut fram till Asperö och lite plan mark. Ber Hanna att koppla linan så hon kan dra mig i löpningen. Sagt och gjort, kopplad och klar. Jag skall bara dra ihop linan lite så vi hamnar närmare, fippel, fippel…och tjong…Maria ligger på vägen. Faller som en fura och slår i ena knät och en handen. Vad jag håller på att ramla hela tiden. Jag reser mig upp och kollar snabbt skadan. Det är lugnt, vi fortsätter vår resa mot mål.

Vi tar oss över till Brännö via en grund och ström simning. Vattnet är så lågt att jag nästan slår i paddlarna i botten. En del väljer att istället gå, hoppa, simma sig fram. Men vi passar på att vila benen lite och simmar. Det kommer en 6 km löpning efter simningen som det är bra att vara redo för.

Leder vi, nää?

Vi kommer efter 6 km löpning och vadning via Brännö, Galterö, St Stårholmen ut på Krokholmen. Där står våra män och hejar på oss. Skönt att se dem.

Ni leder! Vad säger ni? Nä, det kan väl inte stämma? Jag tror inte på dem och fokuserar framåt. De menar nog att vi leder vårat smurf-lag. Vi med de blå västarna i den gula tävlingen.

Leder vi? Kan det verkligen stämma?

Vi tar oss över den långa simningen till St. Känsö och möts av några militärer som har koll på oss. Inga maneter och vattnet är underbart. Simningen gick bra och vi kommer fram till klipplöpning som är våran favorit. Vi springer ifrån några lag och det är underbart.

Synksimning

Nästa simning tar oss över till Vargö och det är här maneterna myser. De smeker mitt ansikte och pussar på min mun. Dumma maneter, sluta. Försöker ignorera smärtan och Hanna lyckas få till en synkronisering i simningen och vi tuggar på, simmar ikapp några lag.

Lyckas få till lite synkroniserad simning när våra supportrar finns på plats för fotografering.

Löpningen på St. Känsö är väldigt vacker med berg, skog och stränder. Det är knixig och jag trycker i mig lite gel för att orka sista biten. Nu är det bara en sista simning kvar till Styrsö och sedan den sista 6 km löpningen in i mål.

Vi kommer fram till simningen till Styrsö och möter ett minfält av brännmaneter. Vill inte hoppa i, söker flyktvägar och inser att det inte finns. Några fransmän står och tvekar och spekulerar på franska. Tar på glasögonen, kollar med Hanna och hoppar i. Simmar med halva ansiktet ovan vattnet (ingen vacker simning på något sätt) för att försöka parera maneterna så gott det går. Känner hur trådar lindar sig runt min arm och jag fräser till. Ser två stegar och blir osäker på vilken som gäller och simmar som en banan. Skit samma. Äntligen upp på land bort från maneterna.

Sista biten nu

Möter ett hav av publik på Styrsö och det är roligt att få lite support. Jag kränger av mig dräkten på överkroppen och tar av mig mössan, nu skall vi bara springa de sista 6 km. Hanna kopplar mig och drar i väg. Det känns bra och vi knatar på. Hör mitt namn och har svårt att se vilka som hejar på oss.

Vi kommer fram till Garmin zonen och vätska. Efter det monsterbacken. Publiken hejar oss fram och vi springer genom vattenspridare för att svalka oss. Kommer snart in i skogen och det är skönt i skuggan, det är såååå fint och det går fort nedför mot Skäret och den sista sträckan på asfalt.

Vi möter min man och han säger att vi leder igen. Fattar fortfarande ingenting. Skojar han? Tydligen ledig vi med 12 minuter och det känns skönt att veta att det går att njuta i sista löpningen. Säkert…Hanna trycker på och jag hänger i så gott jag kan. Vi har ett herrlag framför oss, kan vi komma ikapp dem?

Full fotosupport av maken på cykel sista sträckan in i mål. Herrlaget syns i glasögonen.

Måååål

Vi springer så snabbt vi kan det sista, men tyvärr lyckas vi inte ta herrlaget framför oss. Men vi kommer in som första damlag på ca 2:50.

Nöjda

Vilken härlig dag vi har haft. Lyckas få i mig 2 av mina 6 gels, men tog istället energidryck på varje station och det fungerade bra. Inga större manetkrockar och foten höll hela vägen. Knät märkte jag inte ens av.

Härligt att vara i mål efter ett bra lopp

Prisutdelning

Stort grattis till Team Splash (Systrarna Jennifer och Josefin Englund) som knep första plats i Öloppet supersprint. Härligt med två lag från Norra skärgården på prispallen.

Även stort grattis till alla dem som genomfört loppen och varit en del av tävlingen. En tuff dag i värmen, solen och bland maneterna.

Fira mer, det är trevligt

Test av dolme från Colting

Jag fick möjlighet att prova Coltings nya dolme på tävlingen. Som jag skrev tidigare i inlägget så tycker jag att den har lite för mycket flytkraft för mina 60 kg. Jag får knipa väldigt mycket med benen för att hålla den på plats och jag tappade den på första simmet.

Dock tycker jag att formen i sig är bra och att den är väldigt lätt. Det allra bästa är den breda resåren. Den sitter skönt runt midjan och håller dolmen bra på plats under löpningen.

Kommer jag använda den igen? Nej, för mycket flytkraft för mig.

Tycker jag andra skall använda den? Ja, om man är lite tyngre eller om man har starka ben och kan hålla den på plats. Tror även att det beror lite på vilket flytläge man har i simningen också.

Summering

  • Öloppet är en väldigt rolig tävling med så många deltagare
  • Tag med manet-kit om du simmar i havet
  • Race with a smile
  • Häng med likasinnade
  • Försök få med publik
  • Testa inte nya saker på tävling

Detta inlägg har en kommentar

  1. Coolast i stan! Grattis till seger och för inspiration.

Kommentarer är stängda.

Stäng meny