Marcialonga, ett lopp på min Bucket list.

Marcialonga, ett lopp på min Bucket list.

Precis som många andra har jag en lista, en bucket list, inte fysiskt men i mitt huvud. En lista med drömlopp. Utmanande, vackra, lockande lopp på olika platser i världen. Ett av dessa var Marcialonga i norra Italien. 70 km längdskidor genom små pittoreska byar, från Moena till Cavalese.

I mars 2018 träffade jag Håkon Breistrand, en skidåkare och Vasaloppscoach från Mora. En glad, mycket positiv norrman som man mår väldigt bra av att umgås med. Jag gillar människor som sprider glädje och energi runtomkring sig. Han planerade en resa till Italien i januari 2019. Förutom själva loppet skulle resan innehålla teknikträning, filmning, skidåkning på VM-arenorna i Val di Fiemme och Seefeld samt besök i Seiser Alm. Jag funderade några sekunder och anmälde mig direkt.

Populärt på Weswim.se just nu

23 januari 2019 var det dax att kliva på planet till München för vidare resa med minibussar genom Österrike till Varena i Italien. Vi var en grupp på 18, tre ledare och 15 deltagare. Samtliga skulle köra Marcialonga. Deltagarna kom från flera olika platser i landet. Från Umeå i norr till Ystad i söder. Jag kände ingen bortsett från Håkon som jag träffat två gånger tidigare. Har aldrig tidigare rest själv utan vänner eller familj men vill inte känna mig begränsad av att hitta någon vän som vill följa med. Resan lockade för mycket.

Första stoppet blev i Seefeld, Österrike. Taggad grupp, äntligen dax. Det var helt otroligt mycket snö, drivor överallt och snöklädda granar. Ett stopp på några timmar var planerat, skidåkning och lunch. Vi tog på oss skidorna direkt, många var redan ombytta. Andra (läs jag) fick byta om i bilen. Ut och iväg. Tungt, massivt motstånd av kroppen. Hade helt glömt att vi var på hög höjd. Mjölksyra och rusande puls vid varje backe eller annan ansträngning. Backar var det gott om.  Pasta till lunch och sedan vidare i våra minibussar på slingriga, smala vägar, mot Varena i Italien. Fyra länder på 12 timmar. Grymt trevligt!

På torsdagen var det frukost på det lilla italienska familjehotellet, sen provåkning av söndagens bana. Inte hela sträckan men delar. Vi körde till starten i Moena och tog oss de först 16 km på loppet. En ganska backig bit av banan men fina spår och vacker natur. Biltransport till Val di Fiemme för lunch. Nästa etapp blev sista 15 km bortsett från den långa uppförsbacken som avslutar loppet. Där var ännu inte snön utlagd och underlaget var fortfarande asfalt. Lastbilarna körde i skytteltrafik, fulla med konstsnö. Någon natursnö fanns det inte. Imponerande logistik. 70 km konstsnö skulle produceras och placeras ut, rakt genom flera byar. Spår skulle fixas och helst hålla för alla deltagare. Dagen bjöd på fantastiska spår, räls hela vägen. Jag fick rysningar, älskar farten. Vi snittade 3.15 min/km. Härlig känsla. Längtade redan efter denna passage på loppet.

467CBEEA-E28F-4665-A1AA-856350C2D070

Tillbaka till hotellet för spa och middag. Varje kväll var det fyrarättersmiddagar som vi åt tillsammans hela gruppen. Vi fick själva välja hur vår meny för kvällen skulle se ut. Riktigt lyxig att bara sitta och bli serverad. Dessutom väldigt bra mat. Resans bästa efterrätt serverades denna kväll, Tiramisu, jag åt två…:-)

Efterrätt och Cappuccino

Gruppen lärde snabbt känna varandra. Stämningen var god och hjärtlig. Alla var med, alla umgicks och alla tog hand om varandra. Åldersspannet gick från 28-70 år, en härlig mix. Idrotten ger just detta, kontakt och vänskap med många människor vi aldrig annars skulle möta.

På fredagen åkte vi upp till Passo di Lavazè för teknikträning och åkning. En platå på ca 2000 möh. -12 och blåsigt när vi kom upp, fantastisk utsikt men isande kallt. Jag övervägde länge att överhuvudtaget lämna bilen men efter lite förstärkt klädsel gav vi oss iväg. Blå himmel, sol och spetsiga, snöklädda bergstoppar. Livskvalité deluxe!

Skidspetsar i med berg i bakgrunden

På plats fanns även paraolympiska landslaget från Ukraina. Sittski-åkare, skidåkare utan en arm samt flera blinda åkare. Så imponerande och kul att se. Jag kände en stor ödmjukhet inför livet. Landslaget var här uppe på träningsläger, de skulle inte deltaga i Marcialonga.

Två mil med teknikfokus fick jag ihop. Håkon tjatade, drog och tryckte på kroppen för att få till en bättre position vid stakningen. Hjälpte föga. Jag förstår i teorin men så svårt att omsätta i praktiken. Bara att nöta på även om det ibland lockade att bryta ihop istället. Resten av dagen tillbringade vi i Cavalese. Hämtade ut våra nummerlappar, shoppade på mässan, njöt av miljön och snackade skidor. Många svenskar på plats. Det blir en härlig gemenskap att träffa andra svenskar som är här av samma anledning. Plötsligt delar vi gemensamma upplevelser och jag får alltid många nya vänner på de tävlingar jag kör.

Lördag, dagen innan loppet. Dags för vila, kolhydratladdning och fix med utrustningen. Det skulle vallas och testas skidor. Jag hade bestämt mig för att köra med mina Madshus Nanosonic med skins (stighudar), slipper då valla fäste. Har haft dem ett år och är riktigt nöjd. Har oftast både bra glid samt fäste. Håkon la på glidvalla på mina skidor så jag kom enkelt undan. Vallning är ingen favorit.

Det blev istället en utflykt till toppen av Cermis. Gondol upp och lunch på plats, alla önskade pizza vilket det även blev. Coach hade ordinerat glass som uppladdning och vi lyssnade förstås. Vem säger nej till glass i Italien?!?

Marcialonga 2019 skidlift

Hotellet bjöd på pastaladdning på kvällen (som alla andra kvällar) och stämningen var god. Bara en i gänget hade kört loppet tidigare. Alla var förväntansfulla. Jag bodde med Tina, en klok, trevlig och väldigt duktig skidåkare från Mora. Vi teamade bra. Resten av kvällen ägnades åt förberedelse, resorb och kolhydratladdning. Diskussion om klädval. Tryckte i mig lite extra mat som alltid inför lopp. Choklad, banan, nötter, ja det mesta jag får ner. Kroppen kändes bra, taggad.

Race day- tävlingsdagen var här.

Klockan ringde 05.00. Min första tanke var; varför gör jag det här? Jag kan ju ligga kvar i sängen och sen bara finåka på egen hand. Lyckligtvis vet jag att det alltid känns bättre när starten väl gått. Bara att kliva upp och klä på sig, tränga undan alla tankar, det finns inga andra alternativ. Nu är det lopp på gång!

Tidig frukost innan transporten till starten i Moena, en sträcka på 26 km. Vi blev hämtade med bussar. Kände mig pigg men besvärades redan på morgonen av ett lätt illamående. Det blev inte bättre efter frukosten. Tänkte att det var nervositet. Försökte slappna av i bussen och vila lite men magen var orolig. Det blev en lång resa och väldigt befriande att tillslut få besöka bajamajorna vid starten.

Vi höll igång för att inte bli kalla. -6 grader men det skulle bli varmare under dagen. Jag var mer orolig över att det skulle bli för varmt och till följd av det slaskiga spår. Jag startade i samma startled som Jürgen och Håkon. Alla i gruppen var utspridda i olika startled. Vi tre var ungefär i mitten av fältet. Att det skulle vara köer var något som var säkert. Vi såg starten av elit dam samt herr, stämningen var fantastisk. Smatter från helikoptrar, glad och peppande publik. Förväntansfulla deltagare. Smidig organisation, allt flöt på bra. Illamåendet var dock kvar.

Starten i Marcialonga 2019

Första två milen av loppet är ganska kuperade och planen var att hålla igen. Detta var inget problem då det var köbildning nästan hela vägen. I uppförsbackarna stod det bitvis helt stilla precis som vid nedförsbackarna. Vid de värsta nedförsbackarna stod funktionärer och släppte ner åkarna med mellanrum, allt för att inte orsaka onödiga fall och kollisioner. Allt plogande hade medfört isigt och utmanande underlag i backar och det var många som ramlade. Överallt låg avbrutna stavar.

Illamåendet växte och efter en mil trodde jag att jag skulle kräkas. Så fort pulsen steg ökade illamåendet. Tog det lugnt, höll igen men körde på. Vågade varken dricka eller ta någon energi. Ville inte tvingas bryta. Enervit serverades längs banan och jag hade själv med mig egen gel från Maurten. Brukar hålla mig till sportdryck och gel. Funkar bäst för mig. Hörde senare att vissa i gruppen tänker annorlunda och tydligen käkat salamimackor längs vägen…. 🙂

Banan bjöd på fantastiskt natur. Vi körde nere i dalen omgiven av höga berg. Loppet slingrade sig igenom 13 små pittoreska byar. Ofta var det smalt och miljön liknar gamla stan i Stockholm. Överallt stor det italienare och hejade. Bortsett från Ironman Kalmar har jag nog aldrig upplevt en lika hängiven publik. Forza…Elin, hördes återkommande. Jag log och log tills musklerna i ansiktet började krampa.

Skidspår innen i stan Marcialonga 2019

Efter tre mil vågade jag ta första gelen. Kändes okej, magen lät den stanna kvar. Nu var fältet mer utdraget och det var inte längre kö. Solen värmde och spåren blev allt sämre. Konstsnö blir lätt moddigt efter några tusen åkare och dessutom plusgrader. Värst var det genom byarna. Snön kändes som djup sand. Tungkört. Jag var lite för varmt klädd, till nästa lopp ska jag köpa en tävlingsdräkt bestämde jag där och då. Inget mer åkande i varm jacka.

Ungefär halvvägs in i loppet, efter byn Pozza di Fassa kom en stark klorlukt. På höger sida passerade vi ett stort spa. Ett helt fantastiskt spa. Mängder av pooler, utejacuzzi och olika små bastuhus. Där satt folk i bikini och badbrallor medans vi slet i uppförsbacken. Snacka om kontraster.

Det kändes allt bättre i kroppen och jag längtade efter den snabba delen av banan. Sista biten var utlovad som lätt nedför och snabb. Upplevelsen var lite annorlunda. Backe efter backe, visst var det utför men även uppför och aldrig snabbt underlag. Den härliga känslan från provkörningen av banan kom aldrig. Det var ett krigande. Det som kom var istället motvind.

Milen rullade på trots allt och efter 67 km kom jag fram till den ökända backen upp till Cavalese. Knappa tre km rakt upp. Här stod arrangörerna och la på klister, det enda rätta för att få fäste upp till målet. Jag hade mina skins där det inte går att lägga på klister, just då hade jag gett mycket för ett par vanliga skidor. Jag hade inget som helst fäste i den moddiga snön. Bara att gilla läget och diagonala upp. Tappade massa placeringar, totalt var det 28 åkare som gick om mig. Jag hade gott om tid att räkna alla som passerade. Brydde mig inte om placering eller tid utan var mest glad att kroppen ändå kämpat på och tagit mig hela vägen i mål. Kom i mål på 5.39 vilket ändå var okej efter omständigheterna. Medaljen var fin, en av de vackraste i min samling. Nöjd och tacksam för en fantastisk upplevelse. Grymt coolt att få möjligheten att köra skidlopp i Italien. Det vill jag göra igen!

Jag anslöt till övriga som gått i mål, bytte till torra kläder mitt i en stor folksamling. Det gäller att inte vara pryd. Snorsportandet är oglamouröst som vanligt. Fyllde på med energi, varmt te med massa socker och chokladbitar. Vi åkte till hotellet för att duscha, hängde lite på ett av hotellrummen och skålade i Stroh rom. Sedan tillbaka till målområdet för att heja in de sista ur vår grupp. Alla hade klarat reptiderna och vi hejade på de sista sex åkarna när de korsade mållinjen. Trötta men glada. Härlig stämning, musik, mat och gluhwein i pappmuggar. Alla hade klarat loppet. Nu var det dags för fest på hotellet. Givetvis bubbel. Viktigt med balans i livet…:-D

Lite Champagne så klart. Elin har hittat en magnumbutelj modell större

Måndag och vilodag. Fria aktiviteter. Gissa vad som lockade mest…? Efter lite efterforskning lyckades jag hitta namn och adress till QC Terme Dolomiti, gårdagens spa. Det roliga var att ungefär halva gruppen inte ens sett stället från spåret, trots att vi passerade på några meters avstånd. Givetvis blev det ett besök. Sju timmar senare mådde vi lite extra bra. Vilket ställe! Bästa spaanläggningen jag någonsin besökt. Extra kul att kunna klättra upp och ställa sig i skidspåren vi körde under gårdagen. Så nära var det.

Sista dagen var det nya äventyr. Bilresa till Seiser Alm och gondol upp på toppen. Området är Europas högst belägna bergsplatå. Runt 2000 möh. Här tränar regelbundet olika landslag och elitåkare. Ett paradis för alla skidåkare, både längd- och utförsåkare. Här fanns allt. Snacka om vyer, helt magiskt. Dagen bjöd på strålande sol och behaglig temperatur. Fokus var njutning. Jag fotade mer än jag åkte och då blev det ändå 15 km. Det fanns mängder av spår, vi valde svart slinga kallad panorama just för den vackra utsikten. Det var så vackert att det nästan gjorde. Den höga höjden påverkar prestationen så det blev många pauser. Räls överallt, snabba spår och fin snö. 100 % njutning. Lunch utomhus i solen, gulaschsoppa och öl. Livet kändes riktigt behagligt.

Skidåkare i fantastiska spår med magnifik bakgrund

Allt har tyvärr ett slut och så även denna magiska dag. Efter lite shopping bar det av till hotellet för avslutning och ny fest. Det var dags för hemresan tidigt dagen därpå. Tråkigt att lämna alperna och alla nya vänner men tacksam för fina minnen och en mycket trevlig resa.

Min sammanfattning är;  våga resa på egen hand, de flesta som ger sig i väg på gruppresor är sociala människor och nya vänner är aldrig fel. Våga utmana dig själv, testa nya sporter och ge dig ut på äventyr. Anmäl dig till ett lopp som verkar coolt. Våga uppfylla dina drömmar, vi lever bara en gång!

Elin med utsikt över alperna i bakgrunden

Detta inlägg har en kommentar

Kommentarer är stängda.

Stäng meny