Återkoppling

Året börjar gå mot sitt slut och jag, som alla andra, fundera säkert lite på året som har gått. Hur tänkte jag året innan när jag satt och funderade, vad hade jag för mål då? Blev det som jag hade tänkt mig? Vad har jag lärt mig under detta år och vad kommer jag ta med mig in till 2019?

I mitt förra blogginlägg reflekterade jag en del kring att lära mig nya saker (#alltärmöjligt) och att utmana mig (#gealdrigupp) och inser att detta går som en röd tråd i mitt liv, både privat och på jobbet.

Jag genomförde en svenska klassiker säsongen 2016/17 (avslutade med Vansbrosimningen) och kände efter det vill jag ha ett nytt mål och fokusera på. Under mina år med Swimrun har jag fått möjligheten att träffa massor av fantastiska människor med olika träningsbakgrunder och erfarenheter (många med Triathlon). Det är lätt att bli motiverad och stimulerad av detta och jag började leka med tanken att det kanske var dags att våga utmana mig med att genomföra en Triathlon. Cykla kan jag, springa gillar jag ju och då var det bara att ta tag i den långa, stressade simningen….hualiga, det kommer bli det värsta.

Sagt och gjort, en HIM bokad (2 km simning, 9 mil cykling och 2,1 mil löpning), en halv Ironman i Helsingör juni 2018!

Allt runt omkring

Att genomföra en Triathlon är så mycket mer än att bara tävla. Det skall planeras, packas, matrialfixas, planeras igen, matladdas och planeras lite till. Inför tävlingen kom det ett Race-PM på 26 sidor…26 sidor. Fick lite lätt panik när detta kom. Det finns ju massa regler som man skall ha koll på också, vill ju inte bli diskad på första tävlingen.

Om man sedan som jag bokar en tävling i utlandet krävs det lite till. Boende, lång resa och osäkerheten hur det ser och fungerar ”over there”.

För att hinna till med allt som skulle fixas ställdes klockan på 06:30, fredag morgon. Uppspelt som ett barn som väntar på jultomte, studsade jag upp och slängde på mig kläderna. Bilen hade jag såklart laddad dagen innan med cykel, våtdräkt, skor och alldeles för mycket extrakläder.

Ironman Elsinore 2018 Bilresan - Maria Björler - Weswim

Jag har väldigt svårt att prioritera bort något och eftersom vi bara var två stycken i en stor bil fick allt åka med. Troligen kommer jag bara använda en tredjedel som vanligt. Våren och försommaren har ju varit väldigt fin om ni minns, men ju närmare vi kom tävlingen började det svaja i temperatur och det varnades för hårda vindar. Vädret har under senaste veckan pendlat mellan 16 och 23 grader, 4 till 14 m/s, regn och sol, alltså följde stora delar av sportgarderoben med.

Plockar upp Martina, men kära vän som peppar mig till detta. Cyklarna ligger tätt, tätt och myser med alla våra prylar bak i bilen. Det krävs stor bil (smygreklam: XC90 R-design är grym, tack Volvo Cars) för att köra triathlon. Ja, det är en prylsport och tur att vi bara är två i bilen.

Lämnar tryggheten

Vi kör från Göteborg ner till Helsingborg, äter lite och tar sedan färjan över till Helsingörs. Passar på att köpa lite godis och chips på och minglar runt lite på däck. Uppenbarligen är vi lite nervösa båda två. Får kontakt med Maria #2 som också skall vara med, snart är vi alla samlade. ”The 3 M:s, självklart ihop med det stora Ironman M:et.”

Ironman Elsinore 2018 Big IM - Maria Björler - Weswim

Väl framme i Helsingör känner jag hur nervositeten kommer smygande mer på allvar. Ser hamnbassängen där vi skall simma och några bojar ligger redan ute i vattnet. Målbågen står uppspänd, det spelas hög volym och speakern talar vant. Där skall jag simma, cykla och springa, visualiserar snabbt målgången och andas djupt för att bli lite lugnare.

Ironman Elsinore 2018 Färjorna - Maria Björler - Weswim

Känner mig plötsligt lite felplacerad när jag överallt ser starka atleter, coola hjälmar, tajta kläder och dyra cyklar i karbon som ”klonkar” när de växlar. Det är ett stark startfält då denna tävling också är EM i Triathlon. Vad gör jag här, hur skall det här gå? Jag har en ”vanlig” racer med ringklocka och utan tribågar och en gullig rosa hjälm.

För att lugna min lite spanar jag in tävlingsområdet och försöker förstå hur man skall ta sig mellan grenarna, känns inte helt enkelt och naturligt för tillfället. Det är väl bara att följa strömmen av tävlande i morgon tänker jag.

Check in, check out

Hämtar ut alla tävlingssaker och nu måste jag välja estimerad tid för mig simning. Det var ju bra det, då borde det inte bli så trångt i vattnet…eller? Väljer en grön fin mössa (estimerad sluttid 36-39 min) och tänker att det känns lagom att simma någonstans i mitten av fältet.

Kan väl konstaterar igen att det här med triathlon kräver väldigt mycket planering. Jag som tycker Swimrum kräver mycket. Våtdräkt, simglasögon, öronproppar, skor och kanske dolme och paddlar på sin höjd känns enkelt och lite material jämfört med detta spektakel.

En påse för cykling, en påse för löpning och en påse för ombyte. Många påsar blir det för omkring 3000 tävlande, närmare 9000 plastpåsar i kulörta färger som trängs i transit-området.

Ironman Elsinore 2018 Transition - Maria Björler - Weswim

Försöker förstå hur allt skall gå till och tänker att jag får fokusera på att lämna i cykeln istället, det är prioritet för just denna dag. Slutsatsen är att jag skulle behöva en materielansvarig och chaufför. Som tur är har vi faktiskt det. Marias man är med som support och kör oss fram och tillbaka mellan tävlingsområdet och hotellet för att få ihop allt. Fantastiskt, vilken support!

Checkar in på hotellet och börjar fixa med alla påsar. Triathlonbuffé står på menyn och vi sätter oss med alla andra atleter, spanar in alla, äter lite, eller kanske mer, petar lite i maten. Jag har svårt att äta när jag är spänd och nervös. Pratar inte så mycket och vi lägger oss tidigt och snurrar mycket i sängen under natten.

Ironman Elsinore 2018 Bicycle Saddle - Maria Björler - Weswim
Ironman Elsinore 2018 Bicycle Saddle – Maria Björler – Weswim

Gör mig redo

För att hinna med all som skall göras innan start ringde klocka tidigt. 05:30! Svårt att fylla på med mat, men oerhört viktigt, jag räknar ju med ca 6h så det behöver grundas ordentligt. Vet att de kommande timmarna intag kommer att bestå av gel, bars, chips, vatten och sportdryck…urk. Tycker inte det är en höjdare och magen är helt nöjd med det.

Packar ihop alla saker och har svårt att få med allt och får gå till bilen i omgångar. Påsarna är med, som förhoppningsvis innehåller rätt saker, och att jag hoppas att jag inte har glömt något. Våtdräkt, sängkläder, favoritkudden och allt annat som jag släpat med hemifrån packas in i bilen på väg till start.

Det otroliga är att, trots en fantastisk sommar och vår, är just denna dag är kall och det blåser. Jag fryser lite. Kanske är det en kombination av trötthet och nervositet, men också att det faktiskt är kallt. Vattnet i hamnbassängen är platt trots den hårda vinden och alla bojarna har nu kommit på plats. Jag, Martina och Maria jag håller ihop, fnissar, planerar och fokuserar om vartannat.

Hänger upp mina 3 färgglada påsar på olika ställningar och försöker komma ihåg hur jag skall hitta dem senare under och efter loppet. Kollar cykeln en sista gång, laddar den med gel och vätska, klappar den en sista gång. Nu är det fullt med folk och publik börjar komma på plats och det känns nervöst på riktigt, hur skall jag hålla värmen och hur skall det gå? Drar på mig våtdräkten och det känns lite varmare, mycket bättre, lite som ett skal mot yttre hot.

Kapa navelsträngen

Nu är det dags att kapa navelsträngen. Jag, Martina och Maria är i olika startgrupper, vi önskar varandra lycka till, kramar om varandra en sista gång och separerar oss, nu är jag själv i minst 7 timmar. Undrar om jag kommer träffa dem under loppet, det är ju en varvsbana under löpningen, så där finns det en möjlighet.

Känner mig som en förvirrad pingvin i en stor koloni och försöker hitta mig en plats bland alla andra neoprenklädda människor. Träffar plötsligt Johan & Yvonne, som jag träffade via Triathlon Väst, och får lite kramar och peppning, skönt.

Klockan går och det är dags för uppvärmning, konstigt nog sker detta nästan en timme innan start, risk för att bli kall. Hoppar ändå i vattnet och det känns skönt, verkligt och på riktigt. Lite svalt för mig, kanske 17-18 grader. Det är bara bra, då simmar jag fortare för att hålla värmen. Efter uppvärmningen står vi alla och försöker hålla oss varma med blandade småhopp.

Pingvinkoloni

Som pingviner i gröna mössor vallas vi in i startfåran och släpps i vattnet 4 och 4 var tredje sekund. Det piper hela tiden och vi marcherar framåt mot vattnet, jag vill bara backa, ångrar mig, men hänger på. Hoppar i vattnet, det är trångt, jättetrångt! Armar vevas och det sparkas och knuffas och jag känner en stigande olustkänsla och negativa tankar fyller min hjärna.

Ironman Elsinore 2018 Swim - Maria Björler - Weswim

Nej, skall jag bryta nu? Skärper mina sinnen och lägger mig långt ut på sidan för att få lite egen yta, saktar ner, andas lugnt och börjar använda mitt mantra (rabblar min man och mina barns namn om och om igen i takt med mina simtag) känns snart mycket bättre. Jobbar vidare med det mentala och simmar på, visualiserar mitt hav och mina sträckor där jag bor. Tuggar på.

Halvvägs är det trångt och det blåser hårt från sidan, det är väldigt strömt. Glasögonen har imman igen och jag har svårt att se bojarna och vart jag ska. Vi är ett gäng som helt plötsligt får möte, vad hände här? Tittar upp och inser att jag är på väg mot fel boj och får styra om. Tar mig förbi den mest strömma och trånga delen, det känna bättre och jag simmar om många, känner mig snabb och lugn. En stark arm hjälper mig upp, jag är klar, JAG ÄR KLAR! Med första grenen i alla fall. En sluttid på ca 37 min, så jag valde rätt färg på mössan.

”Jahhhaaaa måhhååår bbbbrrrhhaaa ”

Försöker snyggt och snabbt åla av mig dräkten, gör som jag har blivit tipsad. Håller mössan och glasögonen i handen och drar dräkten över…då ligger materialet kvar på plats i ärmen. Springer mot min påse, var är den? Letar och letar men hittar den inte. Inser att jag i min iver har sprungit fel och hittar till slut min påse. Är inte alls snabb på att få av mig dräkten snabbt och snyggt och det borde jag ha tränat mer på. Häller ut alla kläder jag har i min påse och trycker ner den blöta våtdräkten i samma påse. Kränger på mig massor av varma kläder över mina blöta triathlonkläder. Jag skakar av kyla och är lite orolig för detta. En tjej som sitter bredvid mig undrar hur jag mår. ”Jahhhaaaa måhhååår bbbbrrrhhaaa” får jag huttrande fram.

Tårna är bortdomnade (jag har Raynaulds syndrom med vita fingrar och tår vid kyla) och jag känner inget när jag springer, barfota med skorna och strumporna i handen, bort till cykeln. Får en tillsägelse när jag glömmer att ta på mig skorna innan cykelområdet och får en till när jag sedan försöker ta cykeln från fel sida, många fel för nybörjaren. Kommer till slut iväg och det känns skönt att sitta på cykeln. Stabilt och tryggt, här kommer jag att sitta i 3 timmar framöver. Tror att det bytet inklusive löpningen tog 12 min, lite att jobba på. Plötsligt blir jag gråtmild och fäller några tårar. Jag har klarat simningen trots olustkänsla, så himla nöjd. Nu är det bara 5 timmar kvar av kämpande!

Klonkens tid

Cykling är tufft och det visste jag, absolut min svagaste gren. Det är bara att erkänna att detta har jag inte tränat tillräckligt på och jag borde ha cyklat mer än jag har gjort. Swimrun är det viktigaste för mig och jag visste att simningen var min sämsta gren så det var där jag har prioriterat inför denna tävling. Mitt mål med cyklingen var att ta mig runt på 3h och ha kvar ork för att kunna springa efteråt.

Jag blir omkörd hela tiden av klonkande cyklar och jag bestämmer mig snabbt för att inte hänga på eller känna mig svag. Passar istället på att njuta och uppleva under sträckan. Jag suger in känslan, flirtar med publiken. Publiken står och hejar överallt, jag plingar med ringklocka, vinkar och ler i min rosa hjälm och alldeles för mycket otajta kläder. Troligen är jag den enda som har ringklocka och publiken jublar när jag plingar.

Efter 2 mil kommer solen fram och tårna börjar tina, skönt. Äter bananer, trycker i mig nötkräm och passar på att dricka. Får mig en tankeställare när jag ser att det står en ambulans på vägen och en kille ligger i backen, ta det lugnt och hetsa inte!

6 mil går bra, sedan börjar det bli motigt. Min första mentala dipp uppstår när jag rundar transit-området och går ut på de sista 2,5 kuperade milen. Nu är det bara pannben som gäller, kämpa, kämpa säger jag högt till mig själv. Börjar få ont i ljumsken, blir kissnödig och får stanna en stund. Jag är inte en riktig triathlet som löser det där i farten. Sista 5 km går utför och nu känns det skönt, ser fram emot löpningen, springa kan jag ju. Klarade inte mitt mål på 3h, kom in på 3:15h.

Så skönt

Lämnar över cykeln till en glad funktionär och tar mina första stapplande stela steg för att komma åt min påse, känns skönt att räta på ryggen. Hittar påse direkt och kränger snabbt av alla cykelkläder och knyter vant skorna på fötterna, så skönt med löparskor.

Väljer att springa utan vätskebälte, det får ligga kvar i påsen, trycker i mig lite gel, kränger ner kläderna i påsen, knyter och hänger den på plats. Då kommer tjejen som frågade mig hur jag mådde efter simningen, det var ju lustigt…så illa har jag inte cyklat. Nu skall det springas!

Fartblind

Känner mig lätt och det går fort, jag blir lite fartblind och får sänka tempot, skall ju orka hela vägen. Nämen, jag ser Martina som är på sitt andra varv på löpningen, känns kul att heja på henna och får lite extra energi.

Publik är taggad och banan är platt och lagd 3,5 varv genom centrala Helsingör. Folk sitter och äter och dricker öl och hejar glatt på oss alla. Jag stannar och dricker (inte öl alltså) cola och vatten. Äter frukt och tar lite salta kex. Ett varv, två varv, allt känns bra.

Ironman Elsinore 2018 Running - Maria Björler - Weswim

Kadonk…tredje varvet och ca 16 km, vad hände nu, det börjar gå trögt. Sirap i benen och lite ont i magen efter allt ätande och drickande. Nu är det bara pannben som gäller igen. Om jag så skall krypa i mål så skall jag i mål. Sista kilometern är riktigt tung, men nu är det nära, ser målbågen och tar i lite extra. Det är svårt att inte bli berörd. Ser Martina på målrakan och ser att jag klarar under 6:10:00. Spurtar det sista och kommer i mål på 06:09:45, medalj runt halsen, så nöjd, så trött.

Ironman Elsinore 2018 Finisher - Maria Björler - Weswim

Det är bara att erkänna, det är svårt att inte bli rörd och det kan tyckas löjligt. Jag kan inte hålla emot och tårarna rinner, av trötthet och av stolthet. Jag kom inte först, jag kom inte heller sist. Jag höll min plan och jag gjorde det! Jag gjorde det!

Tre av tre i mål och The 3 M:s är åter samlade. Börjar frysa och byter snabbt om. Typiskt, trots allt planerande har glömt mitt överlevandskit i bilen (chips och cola), men hittar lite chips på en disk som jag norpa…mums. Dippar lite och mina läppar är blå. Passar på att köpa en mössa och blir snart lite varmare, man har lärt mig att jag behöver Coca Cola och te, snabbt.

Ironman Elsinore 2018 Finishers 3M - Maria Björler - Weswim

Efter lite snurrande hittar vi till maten och jag beställer fish&chips, trycker i mig chipsen och knäcker 3 burkar cola. Sakta kommer jag tillbaka och häver i mig 2 koppar te som vana öldrickare häver öl, nu är jag åter, härligt!

Vad har jag lärt mig nu då?

Jag måste sluta packa så mycket saker.

Jag blir nervös och får tävlingshjärna (sprang fel).

Jag behöver cykla mer.

Det är OK att bli omcyklad av klonkande space:ade cyklister när man är ny inom Triathlon.

Det ÄR jobbigt att springa efter cyklingen.

Jag är inte rädd, jag kan simma.

Jag gillar snygga medaljer.

Det är kul att ha vänner med sig.

Det behövs en materilansvarig och chaufför för att kunna tävla.

Jag är beroende av te och fett är gott, måste koma igång att packa ner det.

Jag kommer göra det igen, Jönköping 2019 är redan bokat.

En FULL Ironman är skitlångt.

Dryrobe

Jag genomförde mitt mål att ta mig runt en HIM och hade kvar lusten efteråt att göra det igen. Jönköping 2019 redan är bokat. Jag kan även konstatera att #alltärmöjligt och att även när det känns jobbigt och jag går in i mina mentala dippar är det aldrig läge att #gealdrigupp. Det var inget jag trodde jag skulle göra för några år sedan.

Skulle nog säga att den största utmaningen för mig är att få liv, träning och jobb att gå ihop, men det får bli ett annat blogginlägg framöver. Det viktiga för mig är att lägga nivån på rätt nivå baserat på vad livet kan erbjuda för tillfället och inte jagas av andras prestationer eller andras förväntningar. Jag äger mitt liv och mina val.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s