Året börjar gå mot sitt slut, i alla fall om man ser till tävlingssäsongen 2018. Många har säkert mål kvar för detta året men de flesta har nog ett helt annat fokus och har, precis som jag, siktet inställt på 2019.

Förra året kändes det som att jag hade nästan varje helg uppbokad med tävlingar. Jag älskar tävlingar och det finns få saker som får mig mer motiverad och det sägs ju att tävling är den bästa träningen. Men samtidigt känns det som att man inte riktigt ”hinner” träna när tävlingssäsongen väl drar igång, det handlar mer om att underhålla det man redan byggt upp, men det är kanske så det ska vara.

Om vi leker med tanken att det är måndag och jag har en viktig tävling på lördag, en Ironman 70.3, när kan jag då göra mitt sista pass? Alla är olika och vissa kan säkert träna ända in till dagen innan en viktig tävling. Sådan är inte jag, jag behöver någon dags vila innan för att kunna prestera på topp. Normalt hade jag velat vila två dagar innan. Alltså gör jag mitt sista pass på onsdagen. Torsdag och fredag blir då vilodagar, lördag tävling. Söndagen kommer definitivt bli vilodag och beroende på vilken tävling det varit, så kanske även måndagen. Om vi nu tänker att jag även ska tävla nästkommande helg, så försvinner ju även några dagar i denna veckan med detta tankesättet. Visst kör jag inte en halv Ironman varje helg och det är klart att man ibland kan trycka in ett simpass två dagar innan, men jag vill alltid prestera på topp då det är tävling och då krävs det lite vila.

Med detta i åtanke så var utgångspunkten för detta året enkel, ”Tävla mindre”. Men som ni snart kommer läsa så går det inte alltid som man tänkt. Jag tävlade givetvis mer än någonsin och lyckades ändå hålla mig i form hela säsongen. Nedan följer kortare race reports för de första tävlingarna 2018.

Vasaloppet

Tredje gången gillt tänkte jag och satte ett tufft mål. 6h 41m förra året, i år skulle det bli sub6. Tack vare den fina vintern hade jag åkt mer skidor än någonsin och kände mig redo.

03:15 ringer klockan i den 12m2 stora stugan på Älvdalens camping, 15 minuter senare går bilen mot Sälen. Väl framme i Berga by, kl. 05:30, är vi rejält påpälsade för att köa den dryga timmen innan vi får lägga in våra skidor i startfållan. Jag har startled 6.

IMG-20181124-WA0010

Sista minuterna innan man går in i startfållan

 

-9 grader och rapporter om något mildare under dagen. Det kan betyda att det är ganska kärva spår, alltså kommer det gå tungt. 10 minuter innan start ställer vi oss i startfållan, tar på oss skidorna och väntar på starten. Jag känner hur fästet är, känns som ovallat! Det var inte riktigt planen, men lite sent att göra något åt nu. Starten går, och vi står kvar… Efter 1 minut börjar det röra på sig och då har alla bråttom, staka, staka, staka första 2 kilometrarna tills vi kommer till roten på första backen. Möts av den kända köttmuren som förvånar en lika mycket varje år. HUR kan det gå så långsamt?!

Totalt stopp. Kliv, kliv, vänta, osv, osv. Otroligt långsamma första kilometrar tills man kunde börja sträcka ut något. Men fortfarande galet mycket folk.

Kommer fram till första kontrollen i Smågan och ser att jag ligger rejält efter tidsplanen, tar en gel, lite sportdryck och stakar iväg mot nästa kontroll. Väl i Mångsbodarna börjar jag inse att mitt tuffa mål inte är rimligt idag. Men jag ska i mål, bara 76km kvar…

Riktigt kämpigt uppför Lundbäcksbackarna utan någon fäste att tala om. Mycket stakning, både uppför, på flacken och utför.

Avslutar loppet på topp med en spurt i högra spåret på upploppsrakan, man känner sig alltid som en segrare efter långa utmaningar. Detta året tog det 6h 40min och rekord med 1min. Då detta var ett något långsammare år (eliten hade 30min långsammare än 2017) så är jag ändå väldigt nöjd med min insats. Tyvärr var jag endast 1min från att få åka i startgrupp 4 nästa år och ca 2min från medaljtid (segrartid + 50%).

IMG-20181124-WA0004

Alltid nöjd att vara i mål, oavsett hur det gått

 

Göteborgsvarvet

Efter förra årets DNS, så var målet glasklart. Bästa tiden någonsin och under 1.40.00.

Dagen innan gick jag för att hämta ut min nummerlapp på Göteborgsvarvet Expo och fick syn på ett par Salming Speed 6. Man kan ju inte köpa nya skor dagen innan en halvmara, eller? Jodå det kan man! Det var många som avrådde mig från att springa i nya skor. Jag tror att många är rädda för att springa i nya skor eftersom de har vant sig vid ett par skor och lätt får skav och liknande om de byter. Min inställning de senaste åren har varit att alternera mellan 2–3 par skor. På så sätt är jag van att byta och varken skor eller fötter hinner vänja sig vid något.

Ledet börjar långsamt röra sig framåt och nervositeten är påtaglig, för alla runt omkring mig. Några minuter till start. Man är som vanligt kissnödig precis innan start även om man kissat 14 gånger innan, så allt är som det ska vara. Drar sig långsamt fram mot startlinjen där tiden kommer starta. Börjar springa några meter innan, och det är igång. Tanken var att lägga tempot på 4.45min/km för att gå under 1.40.

Första 2 km går alltid av bara farten och så även denna gången. Adrenalinet och den härliga publiken gör att man gärna trycker på lite extra i starten. Sen kommer Säldammsbacken med sina 380m och 22 höjdmeter (enligt Strava). Här gäller det att ta det lugnt, man tappar inte mycket tid på att ta det lugnt i 380m, men det kan straffa sig senare om man bränner på för mycket. Lugnt och kontrollerat tempo uppför. Väl på toppen vet jag att det kommer gå lätt ett tag, rulla på, få ner pulsen efter backen och se till att inte dra med sig någon mjölksyra. Det hinner egentligen aldrig bli speciellt platt innan man ställs inför nästa utmaning, som är Älvsborgsbron. Vid en första anblick ser den kanske inte så farlig ut, men den är lång. Själva stigningen börjar egentligen före själva bron då man drar sig en krokig väg genom kvarteren innan man möts av en ganska brant påfart till bron. Det som är skönt med Älvsborgsbron är att den planar ut ju närmare toppen man kommer. Även här gäller det att inte förivra sig. Det lutar mot och det är blåsigt på bron och precis som i förra stigningen så efterföljs den av ett riktigt lättsprunget parti. What goes up, must come down.

På Hisingen, mellan broarna, följer nu ca 8 km av helt platt löpning. Detta är nog mitt favoritparti på Göteborgsvarvet. Det gäller att hitta ett bra tempo och bara nöta på. Det händer inte mycket mer än några svängar runt husen och genom några vätskekontroller. Framme vid nästa bro, och här brukar det vara tjock med folk, så även idag, även om jag varit med om värre. Vi har nu sprungit ca 14 km och det börjar suga i benen hos många, alltså omkörningsfil till vänster. Håller bra tempo och snittar 4.40min/km sett över hela bron.

Upp och ner för Avenyn, inga problem. In mot Vasastan och bort mot Handels för att vika upp mot Linné. Litet hugg i vaden någonstans runt Linnéplatsen, inga problem, inte långt kvar nu. Över bron och in i Slottsskogen, 1km kvar. Passerar sista vätskekontrollen och tänker samma tanke som varje år, ”vem stannar för att dricka med så kort kvar till mål?!”. Inte ens mitt första år stannade jag på denna kontroll, när jag haltande, krampande och totalt utpumpad hasade mig i mål runt 2.18.

Varvet

Genom Slottsskogen för sista gången och mot mål

 

Till sist bara upploppet kvar och den där härliga känslan när man korsar mållinjen, stoppar klockan och kan slappna av. Officiell sluttid 1.38.35. Göteborgsvarvet: Check!

Vätternrundan

Efter att två år i rad ha startat mitt i natten så hade jag bestämt mig för att det var slut på nattcykling. Om jag skulle köra igen så skulle det bli med en sub-grupp som startade på dagen. Men vad var ett rimligt mål? Jag körde min första runda 2016, själv utan någon grupp. Det blev en blöt och kall upplevelse som slutade på 10h 36m. Året efter körde jag med en mindre grupp från Borås, som splittrades upp i Fagerhult. Kvar blev 3 personer som körde lagtempo i 5mil för att jaga ikapp en större klunga. Den gången rullade vi överraskande i mål på tiden 8h 37min. Rätt OK när målet var sub9.30.

Med detta som grund, föll det sig ganska naturlig att det skulle satsas på sub8 i år. Efter en sammanslagning av Sävedalens CK och Triathlon Väst blev det till slut en grupp på ca 38 personer som stod på startlinjen. Denna gången handlade det inte om nattcykling, nu snackar vi pole position, starttid: 13:00.

Perfekta förhållanden detta året, lite lätt motvind men inget som stör, bra temperatur och inget regn i sikte, nu tar vi chansen.

Starten går och direkt efter första kurvan börjar det gå på, bra tryck i påkarna direkt. Vi hade pratat ihop oss om att en mindre grupp skulle gå runt första biten till det att vi kom ur rondeller och kunde börja köra på riktigt. Ni som kört Vätternrundan vet att det är mycket nötande och inte mycket att skriva om. Vänsterledet var det snabba ledet. Vi hade pratat och tränat mycket på hur viktigt det var att den belgiska kedjan fungerade. Som alltid blir det lite ryckigt i början när alla har mycket energi och är taggade. Vi höll ihop det bra och alla gjorde sitt jobb. Jag kände ganska tidigt att jag hade en bra dag och riktigt fina ben, nu ska bara allt annat stämma.

Vi hade även pratat mycket om hur vi skulle ta oss an backarna. Vi läste till exempel en uträkning där man tittat på hur mycket snabbare man behöver köra på platten om man tar det lugnt i backarna. Med backar pratar vi då om där vi låser belgiska kedjan och rullar på i 2-led. Det blir ca 5.2km av denna typen av åkning under Vätternrundan och säg att vi kör 10km/h långsammare än vad vi kan, vilket är att ta det riktigt lugnt i backarna och se till så att alla orkar med, så förlorar vi ca 4 min jämfört med en maxinsats. Det betyder att vi på resterande del av sträckan behöver köra ca 8 sekunder per mil snabbare för att få samma sluttid.

Efter att ha tagit oss smärtfritt genom Jönköping med alla rondeller och andra svårigheter, började vi närma oss vår första depå. Vi hade planerat 2 depåstopp à 2 min, det första efter 11 mil. Rätt som det är så dyker depån upp och dags att hoppa av cykeln, jag har varit kissnödig seden Gränna. ”Två minuter!” hör jag någon vråla. ”60 sekunder!”, jag kissar fortfarande. ”30 sekunder”, måste avbryta, byta flaskor och stoppa på mig lite mer energi, vi åker snart. Snabbaste 2 minuterna i mitt liv, och vi sitter upp igen. Det tar någon minuter innan belgiska är ordentligt igång igen och vi har 10 mil till nästa depå.

35650517_10156652442093846_6213508755963772928_o

Fullt fokus och bara några mil kvar av årets lopp

 

Benen känns fortfarande grymma men jag börjar få ont i halsen, svårt att svälja. Inte nu, tänker jag, nu när allt går så bra. Jag går ner och lägger mig i svansen av klungan där det redan ligger några som börjar känna av den höga farten. Ligger kvar här några mil och hinner fundera mycket. Är det värt det, ska man bryta, förstör man något för kommande tävlingar, eller min hälsa? Samtidigt får jag kanske aldrig en så bra chans igen att göra sub8, för jag har vid detta laget insett att vi ligger bra till, lite innan schemat och om inget oförutsett händer så ska detta gå vägen. Men mycket kan fortfarande hända.

Stopp vid nästa depå och denna gången hinner jag med allt, upp på cykeln igen och iväg. Nu ska jag vara med och hjälpa till de sista 9 milen tänker jag. Efter några förningar, ställer jag mig upp i en backe och det smäller till rejält från framhjulet. Klong, klong, klong, en eker har gått av i framhjulet och slår nu mot framgaffeln. Sänker farten lite och lägger mig bland de sista igen. Det låter lite mindre vid lägre hastighet. Det är inte riktigt läge att stanna nu, 8 mil till mål och ingen mer depå. Vad kommer hända med cykeln, kommer hjulet gå fritt? Frågar någon i gruppen vad han tror. ”Det är nog ingen fara, så länge den inte äter sig in i framgaffeln…”, känner mig genast mycket lugnare. Jag bestämmer mig för att köra vidare. Varje gång det går lite utför eller något fortare så smäller det på bra i framhjulet. Försöker ignorera och bara trampa på.

Sista egentliga backen i Medevi går som en dans och vi rullar på mot Motala. Av från motorvägen och attack av några islänningar som släppt sina grupper och säkert är oroliga för sub8. De blir snart inhämtade och när vi tar sista kurvan och rullar över mållinjen, sprider sig ett glädjetjut genom gruppen. Vi klarade det, officiell sluttid 7h 51min. Vätternrundan: Check!

Vätternrundan

Välförtjänt pastasallad i parken efter målgång.

 

Eftersom vi bara kommit till Juni och sommaren knappt börjat, finns det många fler tävlingar att skriva om. Fortsättning följer…

Stäng meny