Simma i havet trots jag är livrädd

Våren 2015 bestämde jag mig för att genomföra mitt första swimrun. Kunde jag simma? Nej! Gillade jag vatten? Nej! Gillar jag utmaningar? Ja! Är det coolt att kunna crawla? Ja! Hur svårt kan det vara? Inte alls svårt…eller?!

Alla simmar
Att starta i triathlon kan skrämma även den mest hårdhudade

Vackert och respektingivande

Jag bor bara 200 m från havet i väster, öppet hav ända över till Danmark . Vattnet finns där hela tiden, ibland vackert och inbjudande, men ibland också lika skrämmande och farligt. Islänningarna har många ord för snö och vi på öarna har säkert lika många ord för havet och vågornas form under årets alla faser.

Fram till 2015 har jag mestadels hållit mig PÅ vattnet. Det finns faktiskt flera anledningar till det och det återkommer jag till lite senare. Jag har seglat sedan jag var liten, farit över Nordsjön ett antal gånger och åker bilfärja varje dag. Vattnet är för mig naturligt och behövligt, men som sagt gärna PÅ vattnet.

Ten Island Race-PiM-20160820-IMG_0237
Helene och jag på sista paddlingen under Ten Island Race 2016

Upp på hästen igen

Jag tror att allt började när jag var runt 4 år. Min pappa och jag ute och seglade i småbåtshamnen tidigt på våren. Det var lugnt och fint, men båten lyckades på något sett kapsejsa och vi hamnade i vattnet UNDER båten (tror jag, minns inte något av detta idag). Det jag minns är att jag efter det blev livrädd för att både åka båt och vara UNDER vatten.

Som tur var tvingade mina kloka föräldrar ner mig i båt (upp på hästen igen) och det blev lite bättre efter hand. Under flera år satt jag uppkrupen i mammas famn lång in i båten under ruff. Jag lärde mig simma bröstsim, men har minnen av att jag varken gillade att dyka och hoppa, alltså ha huvudet UNDER vattnet. Så PÅ vattnet var det som gällde helt klart.

Dags för en första utmaning i livet

Jag har en storebror och som lillasyster utvecklade jag tidigt en mentalitet. ”Ja osså”-mentaliteten. På senare tid har det slagit mig att vara lillasyster förmodligen är en av anledningarna till mitt tankesätt idag, #alltärmöjligt och #geinteupp. Det tog dock ett antal år, typ 30, att komma till insikt att det är svårt att tävla mot en kille som är två år äldre och ständigt förlora. Det tog också många år att acceptera att jag faktiskt var rädd för havet.

Min bror seglade optimist och då skulle ”ja osså” göra det såklart. Utmaningen var bara att jag var tvunget att kapsejsa båteländet, PÅ till UNDER. Kommer fortfarande ihåg hur otäckt det var att hamna i vattnet UNDER båten. Inte jätteoptimalt när man kapsejsar ganska ofta i en optimist. Jag gjorde det, men njöt inte direkt av detta hemska moment.

Min bror kom på att surfing var kul och då var det bara att byta bana, nackdelen var ju bara att det innebar ännu mer badande, jag ni förstår. Här ramlar man ju i vattnet och jag hamnade UNDER seglet gång på gång och fick panik varenda gång. Fastnade aldrig för surfingen. Jag gav upp, allt var inte möjligt…då. Jag ville, men tyckte det var för otäckt. 

Min tidiga simkarriär

När jag var runt 11-år åldern följde jag med en kompis som simmade i S02, en av Sveriges största simklubb på den tiden. Har som sagt alltid varit nyfiken och det verkade kul, så jag hängde på. Det var ju inte havet och jag fick inget ÖVER mig, så det gick lite bättre. Jag kanske gick en termin i simskolan, lärde mig grunderna i crawl och kämpade på i bassängen.

Det jag starkast kommer ihåg, än idag, är att vi skulle tävla vid terminsavslutningen och det kändes inte bra i magen. Jag hade redan då höga krav på mig själv och gick upp i startblocket, simmade iväg och kom kanske 5 m och sög sedan in hela bassängen i en och samma andning. Kallsup the lux. Halvdrunknad kravlade jag upp ur bassängen, stukad, ledsen och med andnöd och gick aldrig tillbaka till simträningen. Over and out för simningen.

startblock
Att stå i startblocken visade sig inte vara min grej

Tävling var INTE kul! Simning var INTE kul! Det skulle ta 30 år innan min simkarriär skulle ta fart igen.

Mitt hjärnspöke

Som 16-åring hade jag en pojkvän vars mamma olyckligt drunknade i en båtolycka, det är fortfarande helt overkligt. Med mina tidigare upplevelser från barnsben ihop med detta fick jag en kanske en onaturlig stor respekt för havet. Det blev väldigt tydligt för mig hur lätt det är att inte orka simma och tvingas ge upp för havets makter.

Det var sommar, vädret var fint, vattnet var varmt och både mamman och pappan föll ur båten ”relativt” nära land. Trots dessa goda förutsättningar orkade inte mamman simma i land. Det var nyckfulla strömmar och båda saknade flytvästar. Kanske var det kombinationen av chock, ström, kyla och sträcka som påverkade, jag vet faktiskt inte. Pappan hade stora problem att själv komma säkert upp på land.

Detta kan fortfarande komma över mig när jag simmar i havet, havet är vackert, men också farligt och det är svårt att uppskatta vad man orkar och inte. Mitt hjärnspöke lever ännu kvar, men jag är medveten om det och har accepterat det…ett måste för mig för att övervinna min rädsla.

Jag skriver inte detta föra att skrämmas utan snarare för att visa att allt går att övervinna om man bara vill #alltärmöjligt.

Kycklingmamman goes wild

Som tur är har jag en väldigt vattenvan make, en äkta Poseidon. Utan honom hade inte våra barn lärt sig simma, jag skojar inte…så är det nog. Jag blev helt plötsligt medveten om att jag hade blivit en riktig kycklingmamma som inte vågade släppa mina barn ur blicken i närheten av vatten…alltså alldeles FÖR orolig. Samtidigt drog jag mig också för att simma, dyka och snorkla i havet med barnen ifall jag inte skulle kunna rädda dem. Våra charterresor blev en plåga för mig i början då jag hade jättesvårt att slappna av när barnen inte var 1 m från mig.

Jag började inse att jag behövde göra något åt detta och utsätta mig själv för vatten och simning. Som vuxen hade jag kommit igång med löpningen och har alltid tyckt att det ser så coolt ut att kunna crawla. Ja, att vara cool är ju inte dumt. En lyckad kombination helt enkelt, kunna simma med barnen och vara cool. Win-win situation.

2014 var jag funktionär på 10 Island Race 2014 och blev väldigt inspirerad av alla dem som tog sig igenom loppet. Jag träffade två grymma, vanliga tjejer (ej toktränade triathleter eller crazy swimrunners) som bröstsimmade och jag såg en chans att det kanske kunde gå även för mig, en medelålders tant som vill vara cool. Min löpning hade planat ut lite och jag behövde en ny utmaning, nu var det dags att börja simma på riktigt.

ten-iland-2014.jpg
Mina inspiratörer 2014

Våren 2015 bestämmer sig två löparkompisar till mig att köra Ten Island Swinrun och jag kan ju inte vara sämre än dem, ”ja osså”. Nu behöver jag ju bara börja simma och hitta en partner, hur svårt kan det vara? Nu var jag vuxen, en orädd tjej (tant) som vågade kaxa till sig.

Simma, nu kör vi…eller?

För att testa lite innan ”the big battle” anmäler jag mig till en singeltävling, Infinity Swinrun, som ligger en månad innan 10 Island Swimrun. Blir bra det. Raggar upp en tjej som jag träffat en gång på nyår och övertygar henne att detta är en toppenidé. Hur svårt kan det vara? Allt är på spår, nästan i alla fall.

Hmmm…just det ja, jag fryser ju ganska lätt., det hade jag ju förträngt i min iver att vara cool och vara med på roliga saker. Hittar en våtdräkt för surfing i källare och rotar fram barnens simmössa och glasögon, det får duga. Önskar att jag hade ett kort på detta.

Ålar mig i våtdräkten, glatt påhejad av familjen, och hoppar i vattnet och försöker simma lite. Känns konstigt med den tjocka dräkten och inser att det går ju inte alls, flyter som en kork och det är jättesvårt att bröstsimma med tjock våtdräkt. Tiden är knapp och nu är det bråttom att fixa en bra våtdräkt till min första tävling.

Dags för en sväng på stan, behöver köpa mig något snyggt

När något är jobbigt kan man alltid köpa sig något nytt. Nya löpskor, en ny klocka, en pannlampa eller kanske ett par strumpor eller varför inte en våtdräkt? Vad köper man till simning och vad behövs för swimrun? En helt ny värld öppnade sig och jag hade inga svar just då.

2015 var utbudet inte alls som det är idag och tills slut kom jag över en våtdräkt med dragkedja i ryggen. Det är bra för triathlon och för simning specifikt, men för swimrun är det bättre med dragkedja fram….kom jag på senare. Jag är tacksam för att jag valde just den för jag fick ett väldigt bra flytläge för mig som nybörjare och det underlättar otroligt mycket när man skall lära sig simma.

Idag kan man ju prova dräkter innan man köper dem. Gör det och gör inte som mig och köp grisen i säcken.

Jag fick köpt simglasögon (värt ett separat blogginlägg bara om det J) och insåg snart att det var läge att även fixa öronproppar då jag höll på att ramla omkull av yrsel när jag kom upp ur vattnet. En del känner inte av yrsel alls, grattis till er.

Dolmar, andra roliga flytsaker och paddlar väntade jag med ett år innan jag gav mig på. Fenor har jag investerat i det senaste året. Bra för teknikövningar, men överkurs i början.

paddlar
Mina ”snuttefiltar” & simleksaker på senare tid

Hjärnspöket gör sig påmint

Efter ett dopp i havet och nykittad var jag superladdad inför min första tävling i swimrun. Såg fram emot en fin sommardag, vindstilla och plattvatten. Vet inte hur jag tänkte, det inträffar ju typ aldrig (undantag supersommaren 2018). Vädret var såklart nyckfullt och bjöd på västlig kuling, alltså stora vågor som rullar in i viken där tävligen var lagd.…tjohooo.

Tittar mig lite ängsligt runt och känner inte någon, några känner jag igen. Känner mig liten och ensam och letar utvägar för att ta mig ur. Hittar inga.

Starskottet går, börjar springa och kommer snart fram till första långa simningen, hela 180 m…en ocean för mig som nybörjare. Går i vattnet och börjar bröstsimma, 2 m, 3, m…10 m och får panik, på riktigt. Hjärnspöket gör sig påmint. Bredvid mig befinner sig två skyddsänglar (Helene och Kicki) som tar hand om mig, ligger bredvid och pratar hela tiden. Tack vare dem och lite egen envishet tog jag mig över. De är fortfarande idag mina hjältar, tack!

Har nog aldrig varit så lycklig som när jag väl kom över efter den långa, långa simningen *ler*.

Maria Björler-1.jpg
Otroligt nöjd efter första simningen ever!

Hög på endorfiner och omgiven av mina skyddsänglar lyckades jag övervinna panikkänslan och tog mig runt banan – två varv! Insåg nu att det var OK att vara bade PÅ och UNDER vattnet…och i havet.

Slutsatserna från denna upplevelse var många:

  • Jag gillar swimrun
  • Härliga människor överallt
  • Underbar publik
  • Det är kul att vara med andra
  • Det är jobbigt att bröstsimma, benen blir jättetrötta
  • Att ta sig an en utmaning och klara den är en fantastisk känsla
  • Jag måste lära mig crawla!
  • #alltärmöjligt
  • #gealdrigup
infinity-mc3a5l.jpg
Härligt med egen hejarklack

Bröstsim håller inte i längden

Övertygad om att bröstsimning inte fungerade i swimrun (trötta ben) var jag väldigt motiverad att lära mig crawla snabbt. Detta måste lösas på sex veckor innan nästa tävling. Hur svårt kan det vara?

Tekniker som jag är var det bara att börja studera. Youtube är ju som alla vet en källa av kunskap, allt ifrån hur man sätter fast lösögonfransar till hur man tränar benspark. Vet inte hur många filmer och klipp jag har tittat på under de senaste tre åren, men det är ett gäng. Tyvärr går det ju inte att endast vara teoretisk utan det måste också praktiseras.

Simma i grupp

För att känna mig lite trygg i vattnet verkade det som simkompisar (skyddsänglar) var en bra idé. Måste hitta några snabbt. Jag tycker fortfarande att man inte skall simma själv. OM jag simmar själv har jag alltid en simboj med mig och simmar väldigt nära strandkanten.

Idag finns det jättemånga grupper på Facebook som erbjuder simning i grupp och det finns många duktiga coacher som man kan anlita för att få tips och komma igång. Själv har jag provat flera olika och det bästa är att prova sig fram till den som känns bäst. Men sedan behöver man ju träna själv såklart.

Just 2015 anordnade gymmet på Hönö gemensamma swimrunträningar varje vecka. Toppen, jag lärde känna nya vänner som också ville simma och vi kämpade på ihop i havet. Tragglade, stöttade, analyserade, tittade på film, testade, tragglade lite till och kände oss grymma.

simma-i-grupp.jpg
Goa gänget på Öckerö, simma i grupp

Jag hade det relativt lätt då jag någonstans i mitt muskelminne kom ihåg mina stapplande simförsök försök 30 år tidigare, trots kallsupen. En annan positiv sak att simma i havet är ju att den tjocka våtdräkten ger flytkraft och saltvatten bär upp lite till. Det blir då så mycket lättare att få snurr på tekniken och andningen.

Jag insåg nu att jag kände mig trygg med vänner omkring mig och det var ju perfekt då swimrun utförs i team om två. 

Den riktiga utmaningen

Nu var jag redo, dags för den riktiga utmaningen jag hade laddat för. Nu var det på riktigt, långa simningar (450 m) för mig som nybörjare och mer öppet vatten än vad jag var van vid. Hade knappt tränat ihop med min partner och började bli lite orolig för hur vi skulle fungera ihop.

Hur skulle det gå? Skulle det finnas båtar? Hur stora vågor kunde det bli? Skulle jag få panikkänsla och påhälsning av mitt hjärnspöke?

Hoppades på fint väder igen (läs: ingen vind) och kollade vädret varje dag i 14 dagar, som det skulle hjälpa mig. Såklart var det västlig kuling igen på tävlingsdagen och det vara bara att rulla upp ärmarna och anta utmaningen.

En av mina skyddsänglar sa till mig en gång när jag oroade mig för simningen. – Maria, vad kan hända? Du har ju våtdräkt och kommer inte drunkna, lägg dig bara på rygg och slappna av. Än idag kan jag använda detta då känslan kan komma över mig. Jag har nu hittat en metod att skrämma bort mitt hjärnspöke.

Jag crawlade hela tävlingen och det kändes bra hela vägen. Det gick inte fort, men det gick.

alla ten island
Min tappra swimrunpartner Malin och mina två skyddsänglar Kicki och Helene innan start

Uppvaknandet och dags för time out

Glad i hågen ville jag efter sommaren ta simningen till nästa steg, simma i bassäng, inne, utan våtdräkt och saltvatten. Kan säga att jag fick ett härligt uppvaknade när jag glad i hågen hoppade i simbassängen på hösten. Där flöt jag inte alls, sjönk som en sten och självförtroende fick sig en rejäl törn.

Jag hade aldrig simmat med benen och fick inte ihop någonting. Kämpade hela hösten, frös utan min våtdräkt och tappade lusten helt vid nyår och ville inte simma mer inne. Jag gav inte upp, men hoppades på att hitta den goa känslan i havet när våren kom.

Våren kom och jag köpte snabbt lite varma kläder så jag kunde simma ute…så härligt, vilken skilland. Lyckan kom tillbaka och jag kunde trots kylan njuta av simningen igen. Som sagt #gealdrigupp #alltärmöjligt.

simma-ute.jpg
Slipper frysa med massor av neopren plus att man flyter bra

Fortsätt kämpa, för det är det värt

Jag genomförde 10 island swimrun med crawl hela tiden, otroligt nöjd och stolt än idag. Det var inte alls lätt att läras sig crawla som vuxen, men jag har lärt mig att #alltärmöjligt och #gealdrigupp. Tekniken var usel, jag hade mina tvivel, tappade lusten ett tag och tog en behövlig time out. Men det var också min början på något nytt och jag har sedan dess tagit mig flera steg framåt som jag kommer skriva om i andra blogginlägg framöver. Om jag blir 85 år har jag 40 till att träna på att utveckla min simning och det är ju gott om tid.

Simningen har också lärt mig saker om mig själv som jag inte visste. Jag kunde till slut omfamna mitt hjärnspöke och komma över min vattenrädsla. Idag kan jag t.o.m. använda simningen som meditation. När jag inte kan sova visualiserar jag mig simmande och glidande långsamt fram i vattnet och somnar direkt, det kunde jag inte tro våren 2015.

För er som tvekar eller kämpar, fortsätt kämpa, för det är det värt!

familj-simmar.jpg
Lyckan att simma med barnen och känna glädje är stor

 

Stäng meny