Joan, en Catalansk bergsget, född och uppvuxen bland höjdmetrar. En man som knappt sett platta partier i hela sitt levda liv. Våra vägar skulle idag korsas ungefär halvvägs in. Och vilken vinstlott det skulle bli…För oss… För Joan´s lagkamrat gick det däremot lite sämre. Han skadade tyvärr knät och fick bryta, men jag hoppas det läkt ihop bra och att han kommer tillbaka…

Simningarna gick i alla fall som smort, löpningen däremot… nja… Att dra på sig mjölksyra är oftast inga problem, men när man aldrig för sträcka ut på platt mark och springa ur sig skiten, ja då börjar man slita ont. Upp, ner, upp, ner.. och väl på platten försöka springa i sand… aaaah… det tar som lite emot… Och när det samtidigt är +30 grader under flera timmar, då förhöjer det njutningen ännu mer 🙂

Tur då att vi fick denne Juan som med pigga steg höll uppe tempot både uppförs och nedförs.. plattförs var det däremot sämre, där var det jobbigt tyckte han…. öööh, vad är det för på karl???…

När vi äntligen kommer till asfaltslöpning då sträcker vi ut allt som går i kroppen och med krampkänning (hos mig) och glada miner löper vi mot strandpromenaderna och bara njuter av att springa runt i aerodynamiska batmandräkter och simglasögon bland finklätt folk och restaurangbord medan vi jobbar upp årets snyggaste bränna… som än idag lever kvar om än med lite mjukare övergångar… Och ett allt större sug efter ”seger”-ölen… för nu är det nära… Och när vi vid en vätskekontroll (jag tror det va den sista) försöker få lite information om ungefär hur långt det var kvar osv,  så var det knappt så det gick att få ut något vettigt… Men… då är det tur kan man tycka att man har en Spanjor i laget, som då funktionärerna kan vända sig till… en när då denna Spanjor vänder sig om och säger att ”I didn´t understand a word that he just said……” Ja då är det bara att glatt springa vidare… Bara några kilometer till… typ 7.. eller 10..isch
bränna
Men en dag som denna och på en bana som denna, då är man rätt glad att man inte bara förlitar sig på tiden, utan även kan hålla lite koll på längden med sina egna prylar, för klockan kan man åtminstone förstå sig på… Den lyxen hade däremot inte lag #** som vi växelvis varit framför och bakom och som efter en vätskestation ungefär 4timmar in konstaterar att nu är det inte långt kvar…. av blickarna att döma så blev det en smärre chock när vi glatt meddelade att nja, vi är typ halvvägs grabbar….. Sen såg vi inte dom något mer, men vi tackar för att ni hela tiden flåsa oss i nacken och såg till att vi inte kunde slappna av.

När vi sen med lycka i halsgroppen ser våran egna balkong på det där lägenhetshuset som vi hade helt för oss själva de första dagarna, vars innegård saknar gräs och med döda växter på muren, granne till det där huset med en helt egen park, ja den känslan är riktigt skön.

En sista simning, som egentligen kanske kändes helt meningslös med tanke på vilken bana Costa brava ändå har bjudit på. Men jaja, ner på stranden och simma ut 10meter för att sedan följa strandlinjen 500 för att sen vika upp mot stranden igen och bara njuta, njuta av att ha genomfört årets vackraste swimrunlopp, njuta av att kroppen stått pall i 8timmar, förutom någon humörssvängning kanske på vissa ställen… För så jävla lätt är det inte att hitta en blå kanot i ett blått hav och en svart stolpe…

Men vi gjorde det. Vi tog oss i mål… Kanske kanske att man underskattade banan en aning… för den var tuff och bjöd på bra motstånd. Men nästa år, då knäcker vi den… SUB 7… för nu har jag lärt mig att Colan skall man gurgla och skölja ur mun med för att få bort den där hemska smaken av saltade alger som får en att vilja kräkas så fort man dricker något…

Coca-Cola och SUB 7 är givet… och lite mer träning på höjden…

seger.JPG
Tackar BestTrail och Swimrun Costa brava  för att ha levererat en sjuhelsikes fin och krävande bana,  värd varenda svettdroppe, vartenda skrapsår och varenda höjdmeter. Och tack Calle 🙂

// Andreas

Detta inlägg har en kommentar

  1. Oh that sounds fabulous. I LOVE Sangria. Is the recipe on your blog?!

Kommentarer är stängda.

Stäng meny