1998 – En torsdag i slutet av juli och årets händelse har äntligen dragit igång, Storsjöyran. Jag (Andreas) var nyss fyllda 15 och kroppen var sen några timmar tillbaka fylld med både folköl och förväntan. Det vi alla ungdomar framför scenen med spänning väntade på var den här nye killen, Petter som strax skulle äntra scenen och riva av en hejdundrande spelning inför stundande skivsläpp av ”Mitt sjätte sinne”. Och efter spelningen var vi många som gick därifrån något nyktrare men mycket gladare… Minns det hela som en grym upplevelse som inte skulle gå att uppleva igen… Det var där, det var då…

kosterswimrun

2016 – Typ sådär runt 6640dagar har nu gått sedan den där spelningen och jag står nu här, kroppen fylld med vatten istället för folköl och inslagen i en våtdräkt och med en om möjligt ännu större portion förväntan över vad som komma skall. På tävlingsgenomgången kvällen innan stod han där igen, Petter. Skall han göra det igen? Bjuda till med en sjuhelsikes show som får kroppen att lyfta av lyckorus? Dom pratade om upplevelsen, att ta till sig miljön och njuta av att vara där. Och som vi njöt…

claes-linder
Foto: Claes Linder

Färjan glider in mellan Nord och Syd-Koster och starten närmar sig. Kroppen är svår att hålla still, benen studsar runt och man vill inget annat är hoppa ner i vattnet och påbörja äventyret ute på Koster som man hört så mycket om… För det här var ingen tävling som vi tränat för, som vi avverkat intervaller och kilometrar för att kunna genomföra fulla med mjölksyra och onda muskler, det här var en tävling vi kommit till för att uppleva… miljön, stämningen, allt runt omkring. Starten går och vi hoppar ner i ett hav av våtdräktsbeklädda vuxna barn med plastlock på händerna, ivrigt flaxandes till höger och vänster och man njuter av varje armtag. Första växlingen påminner mycket om när man anländer Styrsö på Öloppet, en tavla, ett motiv, inramat av en massa glada och härliga människor. Man kommer upp och springer rätt in i den glada väggen av människor och vidare mot den första löpningen på en bit över 4km där vi även kommer ta oss över den högsta punkten bland Kosteröarna, och det är magiskt…Njuter några sekunder av vyerna innan det är dags att ta sig neråt längs den tekniska löpningen och vidare mot andra simningen.

När tredje simningen är avklarad och Calle inte riktigt känner att simningen stämmer så bestämmer vi oss för att vi skiftar ett tag, och att jag drar så länge mina armar orkar, för i simningen där kan vi ta i och där ska vi ta i (trots förkylningar och dåliga känslor osv osv)… Och som den gick… raka härliga och snabba simningar i klart vatten. Känslan att hela tiden bli omsprungen av samma lag gång efter annan på land gör sitt för självförtroendet i vattnet. Får jobba på snabbheten på land nu bara…

claes-linder-2
Foto: Claes Linder

Simningarna varvas med både teknisk och böljande klipplöpning… Att springa runt med tunnelseende och horn i pannan det gör sig inte på den här banan, minnesbilderna ifrån banan är exakt det man behöver ha med sig nu när snart mörkret faller och man på väg till jobbet står och väntar på försenade pendeltåg i snöstorm och rysskyla toppat med lite Islandsvindar och jobbstress, eller överfulla fartbanor i simhallen där man stirrar in i stela tråkiga kakelplattor 100ing efter 100ing.

nadja-odenhage
Foto: Nadja Odenhage

På näst sista löpningen bjuder Koster på allt vad gäller underlag. 6,5km stenar, stigar, asfalt, sandstränder, trappor och berg och vi börjar nu närma oss målet efter en sisådär 4,5h ren och skär underhållning. Sista simningen är också enligt kartan dagens längsta, 680m, i klart och nästintill manetfritt vatten… När man väl blivit vän med vattnet så är det så förbannat härligt att få njuta av dessa ögonblick… Och det blir ännu lättare när man även känner att allt sitter, att allt bara funkar som det skall ända in till sista flaggan… ”Nu är det bara 1200m kvar” ropar någon. Drar av mig glasögonen och mössan som suttit på sedan starten, öppnar upp dragkedjan på dräkten och bara springer och njuter. Solen skiner, folk dyker upp på alla möjliga ställen och hejar och klappar hela vägen in till mål… 05h00m13s … Så förbannat skön känsla… Och en riktigt god fisksoppa!! Och en grymt trevlig kväll!!

mal

 

Och hade det nu inte varit så att min röst bestämt sig för att stanna kvar någonstans ute på banan så hade nog efterföljande middag och fest blivit om möjligt ännu bättre…Men å andra sidan är det lättare att uppfattas som trevlig när man inte kan säga något dumt… 🙂

Stort tack Petter, Michaela, Michael Lemmel, Mats  Scott och alla ni Kosterbor som fixade till en riktigt rolig helg… Och med handen på hjärtat så upplever jag nog hellre denna helg en gång till än den där torsdagen för 18år sedan………

Stäng meny