målfoto

Packar bilen och hämtar mina små stora änglar på dagis och skola för att styra in mot city och hämta min älskade kvinna, sambo, flickvän… kär flicka har många namn, dock ännu inte fru. Vilket mina barn undrar hela tiden. Lucas har iof redan hittat en bra man som Cicci kan gifta sig med, nämligen han i verkstan som var så snäll och pumpade däcket på vagnen den där gången det var tomt på luft… ”-han var väl snäll mamma, honom kan du gifta dig med”. Men nu råkar det vara så att det inte räcker med att kunna pumpa däck, för det har jag gjort flera gånger. Det skall även fyllas i en massa ansökningspapper som skall skrivas under för att ansöka om inträde i min Sambos familj, för inte släpper dom in vem som helst som hennes far en gång snällt påpekade 🙂 Sen gav han mig lite tips angående lufttryck till cykelvasan (och det tolkade i alla fall jag som ett positivt förhandsbesked). Så det är väl dags att ta och begära ut de däringa papperna snart…. För så himla svårt är det ju inte att skicka in en anmälan.

För jag anmälde mig ju till Tjörn. Och det skulle tränas. Hårt och länge. Och det gjorde jag. Innan knät pajade…. Sen tränade jag inte så mycket mer. Eller jo, jag har liggandes på rygg rullat in en stor boll in mot rumpan och ut igen, oräkneliga gånger och gjort hoppande utfall med barnen gapskrattande bredvid undrandes va f*n jag håller på med….

Nu sitter vi i bilen på väg ut till Skärmhamn och Tenson Tjörn Triathlon, Medeldistans, igen. Fredagsfeeling, och en jädra massa köer. 3h för att ta sig igenom köerna i Göteborg och ut till Skärhamn. Hur kan man bo här ute? Förutom havet, klipporna och allt det andra, så är det ju bara kö.

Packar in oss i källaren vi så snällt fått lånat av en gammal arbetskamrat. Hmm, framdäcket ser lite mjuk ut? Trodde jag pumpade innan vi for? Går ut i bilen bara för att inse att jag kom ihåg att ta fram pumpen, men glömde bort att lägga den i bilen. Får använda ena patronen när jag checkat in cykeln.

Kl06:15 ringer klockan och ett ägg och en drickyoghurt inmundigas innan 10 toabesök avverkas och jag är redo att dra mig ner mot starten. Blåser på ganska kraftigt och det blåa havet har en himla massa röda fläckar, premiär för brännmanetssimning alltså, underbart!

Checkar in, gör i ordning växlingen, pumpar däcket och glider ner i våtdräkten och gör klart för vaselinsmörjning. Springer sen 20m fram och tillbaka för att försöka intala mig att jag är uppvärmd och klar.

Kl09:00 Första startgruppen iväg! Längtar efter att få springa i. Men varför simmar dom vänster efter hopptornet? Banan gick ju åt höger? Många i gruppen som förvånat tittar ut mot havet, ingen vet något. Jaja, vi simmar väl vänster och ser vad som finns där.

Kl09:08 Och starten går. Ställer mig långt fram för att slippa den värsta trängseln och bröstsimmarna, för att i nästa stund mötas av en hel drös av bensparkande bröstsimmare. Det här med självseedning funkar som vanligt perfekt. Men det är bara å försöka hålla positionen och parera de fötter man åtminstone hinner se innan dom smäller bort de hjärnceller man lyckats bevara. Passerar hopptornet och lyckas passera en massa både på in och utsida, kryssar höger och vänster och närmar mig första bojen och förhoppningsvis så sprids snart fältet ut. Precis vid svängen av bojen kommer sen en triceratopsliknande varelse vrålandes i gul/svart neoprenklädsel nästintill klättrandes på de stackarna närmast bojen. Och jag hoppas verkligen att det bara var en synvilla, om inte annat, så hoppas jag du fick en bra simtid! Passerar andra bojen och startfältet börjar äntligen spridas ut och jag börjar få in rytmen i simningen, tappade mycket tid de första 3-400m så nu är det bara att tugga på och försöka lokalisera vart nästa boj är, för simbanan är helt klart justerad. Får upp farten och andningen, 3taktarn sitter som ett smäck och Zone 3 Vanquish dräkten som Weswim levererade med kort varsel känns riktigt skön att simma i, börjar nu passera människor från tidigare startgrupper och närmar mig vändningsbojen och ställer in mig på motvind och vågor. Men så himla stökigt blev det inte, ungefär som ett swimrun pass i Billdal, Mönster eller Näset. Så med en leende Karl-alfredandning glider jag mot uppstigning och första växlingen. Jag undrar vad som hände med alla maneterna för dom har jag helt glömt bort. Simmar in på strax över 37min vilket är bättre än förra året, trots okänd bana och stökigare simning simmar jag in som 62a person i min klass, så det är bara att glatt spurta vidare in mot T1.

Gordon petterson simning
Foto: Gordon Petterson

kl09:49 Och jag hoppar på min svarta kanadensiska torped, växlar ner och glider fram och njuter av alla glada åskådare som står och hejar på, passerar Cicci och grabbarna som skriker och pushar på. Känner mig riktigt tacksam för att dom faktiskt ställer upp på alla mina äventyr som glad motionär. För någon superatlet är det inte som dom står och applåderar och hejar på, inga direkta topp10 placeringar man krigar för… ännu. Men fram till dess så kommer jag bara se till att ha jädrigt kul!! För det måste man ha, speciellt om 4h då det bara kommer göra fruktansvärt ont. Överallt…

Andreas Cykel
Foto: Lucas Van de Velde

Cyklingen går bättre än väntat första milen, skär mig igenom luften och Tjörns omgivning i ett rasande tempo… Sen kommer den. Vinden. I helt fel riktning. Tappar fart och känner att alla de cykelpass som inte blev av nu gärna hade varit gjorda… Vinden tar tag i däcken och cykeln rör sig både till höger och vänster, passerar några skogspartier och försöker få upp farten, men vinden jävlas, tappar fruktansvärt många placeringar… Passerar vätskekontrollen och får åt mig lite vatten och sportdryck. Trycker i en andra gel och hoppas på att vinden helt skall försvinna inför det stundande Stravasegmentet ”Motvindsmilen 169an”. Tar höger ut från rondellen i Höviksnäs och det känns som att man står stilla. 2mil motvind och benen får ta i, står upp i uppförsbackarna, står upp i nedförsbackarna, hmm (ser inte däcket lite platt ut???). Det går sakta. Och jag har inte ens slutfört första varvet av 2. Viker upp höger tillbaka mot Skärhamn och tar ett snabbt pitstop för att pumpa framhjulet… Det var visst inte bara pumpen som blev hemma, den andra kolsyrepatronen ligger visst kvar den också… Tömmer ur det lilla som finns och hoppar upp på cykeln. Är ju bara 5mil kvar så det går säkert. Närmar mig vändpunkten och där står familjen och ropar, slänger på ett brett leende och försöker trampa på lite extra. Vänder… 4,5mil kvar… Inga problem… Måste komma ihåg att beställa hem ny tub när jag kommer hem, och cykla lite mer… Redan efter första rondellen där jag varvet tidigare bara flög fram får benen kämpa, intalar mig att det snart är över. Första varvet innebär ju att man skall ta sig halvvägs, alltså 4,5mil och det är ju en bit. Andra varvet innebär ju att man skall till växlingen och det innebär ju 0mil. Och det är ju inte alls så långt… Biter ihop och försöker pressa i nedförsbackarna och stå upp där det är uppför. Förbi vätskestationen och mot den förbannade motvinden… igen… sista gången… sen är det bara halvmaran kvar…

Viker upp mot Skärhamn igen, med tomma ben och full blåsa… Kostar på mig en hoppande pinkpaus för att väcka benen och tömmer en flaska vatten över mig för att kyla ner kroppen… Upp på cykeln igen och sista kilometerna in mot växlingen, min älskade familj står och hejar och pushar på som alltid… Fattar inte hur dom orkar med att stå där och vänta på mig, för enligt min yngsta hjälte fick dom stå och vänta länge… på mig… hela dagen… Hoppar av cykeln och in mot T2. 3h05m, ingen direkt drömtid på cykeln, men jag tog mig igenom den!

Av med hjälmen och på med skorna, behåller glasögonen på, solen skiner och det är varmt. Tjörn bjuder på ett riktigt underbart väder, trots blåsten. Som i och för sig hjälper till att kyla ner lite under löpningen… Som var ett helvete.

Trött och jävlig så glömde jag först knyta ena skon i T2, glömde de gel som var tänkt att ge mig falska förhoppningar om att löp formen var på topp. Stegar på. Länge. Säker flera hundra meter, inser att det är 4varv kvar på denna varvbana. 4 långa härliga varv. Benen är tunga, svetten rinner, det mesta värker. Kroppen vill lägga av, lägga sig ner. Stannar och knyter den andra skon. Får åt mig några muggar vatten vid första vätskestationen och tömmer det över mig. Klarar jag bara detta varv, då är det bara ett varv till så är jag halvvägs. Kommer till första uppförsbacken och försöker trippa med snabba korta steg… Inser att det går snabbare att gå… Bestämmer mig där och då, gå uppför och  springa på platten och nerförs… Springer genom Skärhamn och möter familjen, glatt hejandes… Heja pappa, heja pappa… Det hjälper nått så otroligt mycket. Man får helt plötsligt extra superkrafter i några hundra meter… Och någonstans inom mig så vet jag, att det är ju delvis för dom jag gör det här ”så se nu för f*n till att ta dig i mål”… Visst jag älskar Triathlon, Swimrun, folket, tävlingar, publiken, allt det där innan under och efter. Men jag gör det även för att visa grabbarna att man inte behöver vara först och bäst på allt, man kan göra det även om man är nybörjare och ständigt hamnar sist. Så länge man gör det med ett leende och för att man tycker det är kul och njuter av eländet.

Första varvet avverkat och det första bandet av tre sitter på handleden, fortsätter att gå uppför, och hälla vatten i vätskestationerna. Pushar på på de andra ute på löpbanan, både kända och okända, dom gör det jädrigt bra. Ser min fanclub igen och stannar upp för ett par välbehövliga High five´s och springer vidare. Vatten över huvudet och andra varvet avverkat. Halvvägs, nästa varv så är det sista gången jag springer här. Och här och här, försöker hålla kroppen i någon form av vertikal hållning… ”Alla vet det är fest hos kalas, fest hos kalas”… en av barnens spotify favoriter dyker upp, nynnar inombords och ser fram emot målgången.,. Häller vatten om vartannat, kämpar nerförs, går uppförs. Trampar på plattförs… Tredje bandet på handleden, sista varvet. En high five med speakern som håller uppe en riktigt bra stämning i målområdet. Sista varvet. Desto snabbare jag springer desto fortare är det över. Gräver djupt i det mentala förrådet och försöker öka farten… Går första uppförsbacken och låter benen rulla på utför. Bort mot skateparken och möter än en gång mina glada supportrar, som för dagen avverkat ca15km fram och tillbaka gående längs med banan enbart för att heja på mig 🙂 riktigt bra jobbat!! Ut mot vändningen ute vid Källstången och sista kilometrarna tillbaka mot mål. Försöker öka farten uppåt och ännu mer nerförs. Krämar ur det sista ur benen och njuter av stämningen upp mot Södra Hamnen. Helt underbart. Stämningen i och runt Skärhamn är helt makalös. Upp mot vändpunkten och istället för vänster får jag äntligen äntligen vika av 180grader och mot MÅL!!! 05:42:22

mål

Att det inte skulle bli någon drömtid var sedan länge ganska klart, men att jag trots allt ändå förbättrade förra året med 8min var lite oväntat då cyklingen gick så katastrofalt dåligt. Men Tjörn, vi kommer att ses igen, var så säker…. För vem vill missa västkustens bästa Triathlon tävling!!!

 

// Andreas

 

Stäng meny